Färöarna

Jag blev inbjuden att hålla ett föredrag på Färöarna. Kunde naturligtvis inte säga nej till detta, nyfiken som jag var, på landet, hundarna och fåren.
Färöarna ligger mitt ute i Nordsjön, mitt i mellan Island, Norge o Shetlands­öarna. Det finns ca 50.000 boende på Färöarna, varav 15.000 bor i Torshavn som är den stora staden här. Ögruppen består av 4-5 större öar, flera av dessa var förbundna med tunnlar under vattnet och med broar. Vägarna gick ute i kanterna på dessa öar, då resten var fjäll och alldeles för brant. Sedan fanns ca 10 mindre öar, där gick det färjor i mellan. De allra minsta öarna var hänvisade till helikopter.
Den stora näringen på öarna är fisket, framförallt fiske med stora trålbåtar, fiskfabriker

och även en hel del fiskodlingar. Man fångar fortfarande val här. Det fanns två legala skäl att vara borta från jobbet, ett av dem var att fånga val. När signalen gick att man siktat val, släpptes allt man hade för händerna och fort ner till havet för att medverka vid valfångsten. Man fångar gamla och sjuka valar som söker sig in mot strand, för att begå självmord, som man kallade det där. Fördelningen av köttet var ganska häftigt. Först fick sjukhus, åldringsboende och skolor, sedan de som fångat valarna, sedan spred sig cirkeln av kötttilldelning vidare ut från platsen.


Den andra orsaken till frånvaro var, samling av fåren, från fjällen ner till gårdarna. På Öarna finns ca 70.000 får, det är en ganska liten tacka som väger ca 35-40 kg. Fåren påminner mycket om de norska vildsauen.

Man samlar dom vid två tillfällen. Dels i juni, då alla får ska samlas för klippning. Det kom numera proffs från Nya Zeeland och gjorde den mesta klippningen. Detta var en stor folkfest, med mycket festligheter. Dels i samband med höstslakten, då skulle alla får ner till gårdarna och lammen skiljas ifrån och slaktas. Alla lammen slaktas hemma på gårdarna, för att sedan torkas, priset på torkat lammkött låg runt 60 danska kronor. Allt s.k. färskt lammkött på Färöarna importeras från Island och Nya Zeeland. Färöingarna älskade sitt torkade lammkött, det gjorde inte jag. Det var en rejäl ullsmak över det.
Samlingen av får pågick i flera månader. Fåren var utspridda överallt i fjällen, gick samlade i familjegrupper. Dessa grupper var man mycket noga med att hålla intakta, försvann en tacka, skulle hon ersättas med en ny, för att inte skapa obalans i grupperna. Man ville inte att de olika grupperna skulle blandas, därför var det viktigt att betestrycket var lika överallt, ”så inget gräs var grönare på andra sidan”.
Tackorna som var mycket vilda, fick 1 lamm var. Det var alltså ca 70.000 lamm som slaktades hemma på gårdarna.
Fåren gick ute under övrig tid av året. Man kunde se små fårhus lite överallt, utplacerade för att man skulle ha någonstans att hantera djuren om vädret var för dåligt. Här stödutfodrade man också vid behov.
De som hade bra hundar, hade hur mycket jobb som helst under dessa månader. Oftast var dom kontrakterade och samlade får åt ett stort antal fårbönder. Dom kunde sina fjäll ordentligt, vilket var nödvändigt då det var en stor fördel att veta tackornas vägval och flyktvägar.
Av hundarna krävdes att dom hade bra utgångar, kunde söka djur, var starka men inte för ”på” då gick tackorna i försvars ställning och det blev stop. Om hundarna var ordentligt styrbara kunde en herde täcka ett stort fjäll, placera sig med så bra överblick som möjligt och därifrån styra hund och får nerför fjället.
Jag såg mycket bra hundar där. Man hade importerat mycket hund från Skottland, Wales och på senare tid Irland. Än så länge hade man inte mixat sönder hundarna genom att blanda olika typer av hund för mycket. Iden om att kompensationsavla höll på att släppa och man försöker nu titta mera vilka typer av hundar som passar ihop.
Färöarna är numera anslutna till ISDS och när det gäller tävlingsbiten följer man de internationella regler som de flesta andra länder. Tävlingarna var för det mesta av mycket svårare karaktär än våra tävlingar här hemma, dels beroende på terrängens beskaffenhet och dels de vilda fåren. Man strävade efter att ha tillräckligt svåra banor för att få fram de bästa att representera Färöarna på Continental.
Jag blev mycket imponerad av de hade så pass bra hundar, även några riktigt bra förare. Med tanke på hur kort tid dom hållit på med detta, har framstegen kommit väldigt snabbt.
Färöarna var ett oerhört häftigt land, väl värt att besöka.


Text och foto: Mosse Magnusson

Från 2006 inlagd 2010-07-20