Vallhundar från 1956

Vallhundar (från 1956)

Av: Märta Andersson

(särtryck ur ”Hundboken” del II, Bokförlaget Gothia AB 1956) framställt av Svenska Fåravelsförbundet 1961, avskrivet av Katarina Björn 2006.


”God Sommarbeet uppå torra Enghiar giör näst Gudz Wälsignelse thet bästa uti saken” – det var gamle pastor Isak Ericis slutgiltiga åsikt om fårens vård och vallning. I sin bok om Huusholds Underwijsning, utgiven år 1686, publicerade han urgammal visdom. Fårherdarna hade då redan fört sina hjordar genom många årtusenden, över biblisk mark och Arkadiens kullar, förbi björnlegor och vargkulor i nordiska landskap.

Ericis kärva epok övergick i lekfullt sjuttonhundratal. De docksöta herdarna och herdinnorna som poserade med sina lamm har stelnat till porslinsfiguriner, men deras mindre romantiska efterföljare vallar fortfarande fåren, nu på flygfält, på åkermark som bröts under det rationaliserade adertonhundratalet och utmed autostrador. Och fårhunden kretsar som förr kring hjorden.

De nutida fårhundsraserna har alla sina fel och förtjänster. Collien är lätt att dressera och arbetar lugnt, men han är föga uthållig och dessutom rätt vek. Hans lilla släkting, shetland sheepdog, har utmärkta vallegenskaper men kan liksom collien ha svårt att hålla tyst. Och en vallhund avsedd för fårvallning bör vara sparsam med skallgivningen.

Den avgjort bästa fårhunden är bordercollien. Bordercollien är klok, lättlärd och uthållig, och han vallar allt som kan vallas. Han är livlig och oerhört energisk. Han är trofast men avskyr allt tvång; detta innebär att han oftast är tjurig under lydnadsdressyren. Hans starka verksamhetsbegär kan bli nog så prövande. Vid ungefär ett och ett halvt års ålder inträder emellertid en märkbar lynnesförändring: det verkar, som om han då med en lång suck fogade sig i sitt öde. Han accepterar den i hans tycke alldeles onödiga lydnadsdressyren som ett nödvändigt ont.

Hundägaren måste ha klart för sig att hunden är ett flockdjur som behöver och som söker en ledare. Den starkaste åtar sig ledarskapet. Valet är fritt! Mången tror, att vallhunden bör ha full frihet, innan dressyren börjar. Det är en alldeles felaktig åsikt: att låta hunden förbli opåverkad så länge kan, om det vill sig illa, utmynna i en dragkamp om makten.

En annan allmän vanföreställning är den, att vallhunden under fritid borde vistas i fårstallet eller ladugården; isoleringen där skulle främja hans vallinstinkter. Men det finns ingenting som talar för ett sådant arrangemang. Vallhunden bör alltid följa sin ägare och även ha sin liggplats inne hos honom. Hunden intelligens utvecklas bäst under den ständiga samvaron med människan, och han vill vara en arbetskamrat, inte bara ett redskap.

Anlagsprov

Valpen bör vara av god härstamning, helst fallen efter bevisligen goda vallare. Så snart han vant sig vid ägaren och omgivningen söker man utröna vallanlagen; han får göra bekantskap med fåren.

Anlagsproven kan ske oberoende av årstid. När lamningssäsongen är över och när fåren inte är högdräktiga använder man en mindre fålla eller fårhuset. Man stänger in fåren med en spjälgrind framför öppningen och ställer sig på utsidan. Om valpen är intresserad går han förr eller senare fram för att undersöka den främmande lukt han känner. Fåren kan, ehuru på hemmaplan, vara rätt skygga, men snart brukar något bli morskt, och går bara ett fram följer också de andra. Man bör se till att valpen inte sticker in huvudet mellan spjälorna och vara beredd på att köra bort fåren, om de skulle visa tendens att stånga. Valpen får inte bli skrämd av dem; tvärtom bör den från första stund få intryck av att ”här är det jag som bestämmer”. Skulle valpen visa sig blyg kan man sätta sig på huk alldeles invid grinden och med mjuk stämma försöka locka fram honom. Man lockar med lugn ton och lugna rörelser och ger beröm, när han kommer. Spela aldrig hurtfrisk – då blir valpen bara misstänksam – och lyft eller drag aldrig fram honom. Han måste komma och nosa på fåren av egen drift.

Man kan också stänga in ett mindre antal får i en fålla, gjord av täta grindar, och med valpen okopplad gå fram mot fållan i maklig takt. Det är i detta fall vanligt, att valpen går runt fållan i avsikt att finna någon ingång. Sedan sticker han in huvudet mellan spjälorna för att på så sätt söka nå fåren. Här behöver man knappast vara ängslig att valpen skall råka illa ut; skulle någon tacka gå till anfall drar han sig instinktivt tillbaka, och han har så mycket att göra att han inte hinner stanna lång stund på samma ställe.

Detta prov är nog det mest värdefulla. Här visar valpen sitt individuella sätt att ta kontakt med fåren, sin stil, som ingen dressyr sedan kan påverka. En del hundar glider som spöken runt flocken. Deras rörelser är smygande och blicken dolsk. Oftast håller de ett visst avstånd mellan sig och fåren för att helt plötsligt och omotiverat skjuta fram och ge något får ett tjuvnyp. Hundar av denna typ blir effektiva vallhundar men bör i de flesta fall inte lämnas ensamma med flocken.

Den vakna, öppna hunden är ärlig i allt. Den är lätt att handskas med; i räta händer och med rätt dressyr blir den till ständig glädje. Den framfusiga hunden kräver en mycket fast hand. Att nervösa eller bitska hundar inte bör utbildas är väl knappast nödvändigt att påpeka.

Under den tid då tackorna är högdräktiga och under lamningstiden kan man pröva vallhundsvalpen på en bagge. Man leder baggen och låter valpen följa okopplad. Visar valpen då intresse och vilja att hjälpa till, gör han ömsom små ansatser att driva på baggen, ömsom ansatser att vänslas med honom, kan man nog vara tämligen säker om valpens vallningsanlag.

Koppel – en tunn, fyra till fem meter lång lina – användes till valpens skydd under följande anlagsprov. Fåren tas ut i fållan utanför huset och föraren går med valpen i kopplet långsamt fram mot dem. Trycker fåren mot väggen, kör man dem därifrån. Valpen vill säkert hjälpa till. När avståndet mellan huset och fårflocken blivit lagom stort, återvänder man till väggen, fattar kopplet i dess yttersta ända och avvaktar situationens utveckling. Valpen går förmodligen fram mot flocken. Försöker han springa sin väg, förvirrad eller skrämd, måste föraren släppa linan; valpen får inte känna något tvång. Han skall lockas tillbaka med vänlighet, och när han avancerar mot fåren skall han bara hindras att gå för nära. En smäll från en tacka kan för all framtid förstöra ett lovande vallhundsämne.

Om fåren står lugna och valpen visar tecken att vilja fortsätta förbi dem, följer föraren efter honom runt flocken. Vill valpen fortsätta sin kringgående rörelse, släpper föraren linan och står stilla. Han behöver nu bara ingripa om fåren skulle visa oro. När valpen fullbordat ett varv på egen hand, har den bestått provet.

Skulle en valp efter ungefär två veckors dagliga prov fortfarande visa rädsla eller likgiltighet inför fåren, bör man ge upp hoppet om att kunna göra en vallhund av den. Hos någon enstaka individ kan vallinstinkterna vakna senare; säkrast är dock att skaffa en mer lovande valp.

Uppfostran och dressyr

Redan från början lär man valpen alla de goda seder man önskar finna hos en sällskapshund, och man småpratar med honom i lugn ton. Den dämpade rösten gör valpen hörsam; han måste ju anstränga sig att lystra. Lystringen blir så småningom en vana, som skärper hans uppmärksamhet och som därmed blir till nytta för såväl den kommande dressyren som arbetet. En erfaren herde känner igen och förstår olika nyanser i fårens bräkande, och det tycks som om vallhundar också lär sig uppfatta fårens språk. När dessa exempelvis under oroligt mummel samlar sig i flock, brukar hunden först se på fåren men sedan vädra åt alla håll, som om han ville ta reda på vad det var som skrämde dem.

Uppfostrar man valpen rätt, blir övergången till dressyrmomenten mjukare; man får halva dressyren gratis. Man vinner mycket, om man ingriper i tid och lyckas hindra valpen från att utföra någon otillåten handling. En liten klatsch eller ett ryck i kopplet är nog.  Helt utan bestraffning kan väl knappast någon hund dresseras; från här angivna metoder och till hugg och slag är steget emellertid långt – så långt, att ingen sann djurvän tar det.

Vet man att hundens blivande arbetsområde är rikt på villebråd, bör man i god tid göra honom viltren. Det är en styggelse att se en vallhund förfölja exempelvis en hare. I avsikt att förta hunden all jaktlust skapar man en situation, där han tvingas kombinera en stark olustkänsla just med viltet. Det är inte svårt att komma på en hare ute i markerna. Under promenaden gå hunden i vanligt koppel. Ägaren medför, osynligt för hunden ett mjukt spö, och förhåller sig passiv, tills en tryckande hare går upp. I samma ögonblick som hunden då vill börja jakten får han ett ordentligt rapp och återförs, med ett kraftigt ryck i kopplet, till ägaren. Kan man stöta på en hare utan att hunden först märkt den, ges rappet och rycket – oavsett om hunden rusar eller ej – precis när haren går upp. Om hunden gör ansats att lukta på harlegan får han ett nytt rapp, varefter ägaren snabbt gömmer spöet utmed sitt högra ben, där hunden inte kan se det. Hunden får inte sätta rappen i samband med ägaren – den här metoden är undantaget från regeln, att hunden bör och kan bli strykfritt dresserad.

Inkallning, skall på kommando och, något längre fram, linförighet kan man börja öva tidigt. Under förutsättning att valpen är i god kondition kan han användas till lättare vallning från omkring sex månaders ålder, och då övar man appell omväxlande med vallning. Vid officiella vallhundsprov fordras, förutom vallning, följande moment i appelldressyr: linförighet, fritt följ, platsliggning, inkallning, hopp över häck och skall på kommando. Vallhunden skall dessutom visa sig skottfast.

Vallningssäsongen ingår med den period, då lammen kan följa flocken på bete. Hundens ålder kan ju variera rätt avsevärt vid den tidpunkten, och hans vallningsdressyr kan inte börja förrän flocken gått ute någon tid. Vet man att valpen kanske hinner bli årsgammal, innan han kan dresseras i vallning, nöjer man sig med att under väntetiden träna i erforderlig appell. Det stärker hundens lydnad – den råas liksom den färdigas – om han övas intill de betande fåren.

Alla lektioner bör vara korta och så trevliga och intresseväckande som möjligt. Kravet på lydnad får dock aldrig eftersättas.

Samla gå ikring

Det grundläggande momentet i all vallhundsdressyr är det då hunden lär sig samla en spridd fårflock och föra flocken fram till herden.

När betande får sprider sig över ett större område än det tillåtna bör de samlas. Hunden får då gärna springa före herden, men han får inte rusa. Insamling av får skall inte urarta till hetsjakt; en vallhund med starkt temperament måste kanske gå i dressyrlina under inlärandet. Men det bästa kopplet är lydnaden. Den hund som i god tid före vallningssäsongens början lärt sig inkallning och platsliggning perfekt behöver inte något hämmande koppel.

Herden och hunden går först i en vid cirkel kring flocken, sedan i allt trängre, och när flocken är väl samlad fortsätter de varv på varv ända tills hela flocken går runt sin egen axel. Därmed blir risken, att flocken skall rusa, mindre; det tar en stund, innan någon individ bryter en sådan kretsgång.

När fåren är samlade avlägsnar sig herden några meter med hunden, gör en svepande armrörelse runt flocken och kommenderar samla gå ikring. Så fort hunden givit sig av, tar herden några steg åt det håll där hunden skall möta honom efter fullbordat varv, och när hunden är nästan framme hos honom tvingas han att vända och springa varvet i motsatt riktning; hunden skall lära asig att springa en hästskoformad bana omkring flocken. Vid var ända av denna tänkta hästsko skall han vända och springa tillbaka.

Skulle hunden, när han möter herden, springa förbi och fortsätta ännu ett varv i samma riktning, måste herden, när hunden möter honom nästa gång, uppträda så hotfullt att hunden inte vågar springa förbi. Blir hunden ledsen efter skrämselmomentet kallar herden in honom, gör allt för att uppmuntra och berömma med orden samla kring var duktigt, varefter samlingsmomentet tas om. I fortsättningen kommer hunden troligen att akta sig för att passera herden.

Efter några övningar är det tillräckligt, att herden sträcker upp armen och därefter gör den svepande armrörelsen runt flocken, samtidigt som han uttalar kommandoordet. Så småningom ger han bara kommandoordet, när han startar hunden; den varnande armrörelsen bör däremot bibehållas ganska länge för de tillfällen, då hunden tycks vilja bryta sin hästskoformade bana. Herden skall nämligen nöta in vanan att alltid hålla ett öga på herden; han måste veta var denne finns, när han sedan från långt håll skall manövrera fårflocken fram mot honom.

Unghunden bör endast arbeta korta stunder i taget. Hur ivrig han än är och hur roligt det än är att se en arbetsvillig hund valla, bör herden inte låta sig förledas att ge alltför långa lektioner. Den otränade hunden blir fort överansträngd. Särskilt under heta dagar föreligger risk, att hunden blir utarbetad; är hans blick stel och gången vacklande, bör han genast få vila i skugga, och efter en stund får han dricka, gärna också bada. Vallhunden behöver ofta svalka sig.

Vallhundens utveckling är individuell. De flesta bordercollies är så passionerade vallare, att de, om man inte håller ögonen på dem, smiter iväg och samlar fåren så fort de hinner. Det är ett nöje att förstulet iaktta dem, när de smyger bort för att olovandes samla ihop fåren. De gör sig så små, så små, att buken nästan skrapar mot marken, de ålar så försiktigt, men ju närmare de kommer fåren, desto mer rätas benen och dess mer ökas farten. Sedan dröjer det inte länge, förrän hunden presenterar flocken för ägaren, och han är omåttligt stolt över sin bedrift, tigger beröm och får det. Man bör inte gräla på honom – han har ju ändå gjort ett gott arbete.

En hund av denna typ måste övas i att stanna hos ägaren eller på av ägaren anvisad plats ända tills han får en order. Men ger hunden kommandot stanna kvar och avlägsnar sig från honom. Hunden får inte följa efter ägaren ens när denne går fram till fåren och stannar där en lägre stund. Som förut nämnts är lydnaden det bästa kopplet. Övningen skall resultera i att hunden lär sig vänta där han blivit tillsagd; det är inte bra att ha en vallhund kopplad under alla uppehåll i arbetet.

Det är naturligtvis önskvärt att få vallhunden färdigdresserad på kort tid – bara det nu inte sker på bekostnad av arbetssättet. Hunden får inte tillåtas slarva. När han lärt sig att samla en hopträngd flock på egen hand, får han uppgiften att samla en mera spridd, och han får inte lov att glömma något enstaka får. Allt efter som hans säkerhet ökas, skickas han ut att samla och driva fram fåren mot herden från allt större avstånd.

Nästa moment i vallningsdressyren är en direkt fortsättning av det första. Hunden skall nu lära sig att driva den samlade flocken efter herden. Herden intar sin plats i täten och sätter sig i rörelse, fåren följer honom, och hunden fortsätter sin hästskoformade bana som förut. Det är möjligt att han blir orolig, när herden för första gången börjar gå framåt med fåren. Han har ju hitintills varit van att driva fram dem till den stillastående herden, bli inkallad och få beröm. Nu måste han förmås att fortsätta sitt lopp efter det förnyade kommandot samla gå ikring.

Ännu en övning hör till detta moment. För hundens del hade det kanske varit lämpligt att momentets tre avdelningar förtydligats med tre skilda kommandoord; än så länge använder herdar, också när de befinner sig i fårflockens mitt, orden ”samla kring”, åtföljda av den kringsvepande armrörelsen. När man lär hunden att hålla fåren samlade kring herden, låter man ungefär halva flocken passera eller går själv försiktigt in mot dess centrum. Härifrån kommenderar man hunden. Hans trav, när han nu på vanligt sätt gör sin kretsgång runt flocken, blir jämnare, om man långsamt vänder sig runt med honom. Hunden brukar i början gärna vilja se herdens ansikte.

Bakom

På tillsägelsen bakom skall hunden avbryta sin hästskoformade rörelse kring flocken, antingen därför att herden vill spara honom eller därför att några får, som sackat efter flocken, skall hämtas.

Föraren går med flocken i önskad riktning, gör halt, vänder sig om, låter de flesta fåren passera och går sedan baklänges med flocken. Hunden skall fortsätta att driva, men han får inte gå längre fram på sidorna än utmed en linje rakt ut till vänster och höger om föraren. Denne dirigerar hunden genom att hela tiden peka än till höger, än till vänster bakom flocken, samtidigt som han upprepar kommando bakom och ger beröm. Hunden lär sig snart att uppfatta skillnaden mellan ”bakom” och ”samla gå ikring”.

Pass på!

Hundar, som är vana att valla på flygfält, brukar, långt innan det mänskliga örat uppfattat motorbullret från annalkande plan, bli oroliga och uttrycka önskan att samla fåren. Likaså reagerar den erfarna vallhunden för biltrafiken och bromsar gärna på egen hand sin flock, tills vägen blir fri. Har fåren förfärligt bråttom att komma ut till betesmarken, behövs hunden inte heller som pådrivare, snarare som broms. Visserligen kan herden använda sig av stav, men hunden är långt mer effektiv. Det är rätt ansträngande att hålla tillbaka fåren med den horisontellt lagda staven, och det verkar faktiskt som om får fann ett verkligt nöje i att dyka under den.

På kommandot ”pass på” skall hunden se till att inga får går förbi herden. Flocken stannas på kommandot samla ikring. Herden går ur flocken, kallar in hunden och går rätt hastigt fram och tillbaka med honom framför flocken, samtidigt som han upprepade gånger kommenderar pass på och kanske eggar hunden genom att klappa händer. Därpå låter han hunden ge skall; fåren skall nämligen förmås backa något.

Om flocken följer, när ha sedan tar några steg framåt, kommenderar han på nytt pass på och överlåter åt hunden, som brukar vara mycket road av momentet, att hålla fåren på bestämd plats. Skulle fåren inte respektera hundens blotta åsyn har denna här tillåtelse att använda sig an skallet.

Gränsen

När får förflyttas över eller utmed landsväg, och när det gäller att avhålla dem från förbjuden betesmark, har man nytta av en hund, som har lärt sig gränsvallning. De flesta hundar tycker om gränsvallning och lär sig det mycket fort. Konsten är att få hunden att arbeta lugnt, så att han inte oroar de får som håller sig på rätt sida om gränsen.

Helst skall hunden kunna sätta sig i respekt med små medel; att sätta full fart och ge skall därtill duger inte alls, när han skall mota tillbaka enstaka får. Man bör bibringa fåren insikten, att hunden är ofarlig och låter dem vara i fred, så länge de lyder honom. Men när fårflocken är stor och gränsvallningen sker utmed verkligt frestande gröda, avhåller fåren sig inte alltid  från att överskrida gränsen; blotte vetskapen om att hunden är i närheten är inte nog. Då hjälper ingenting annat än att herden kommenderar skall och följer med hunden, och ibland blir det också befogat att hetsa hunden på fåren och att lära honom nafsa. Det låter kanske illa, men om hunden i övrigt har ett bra temperament och om han inte tidigare visat sig bitsk, kommer han inte heller att missbruka detta hjälpmedel. Vallhunden är för det mesta så god vän med ”sina” får att rent rörande vänskapsbetygelser utväxlas. Det händer att vallhundar ”förälskar” sig i vissa får, och dessa utvalda individer gynnas med uppskattande slickningar. Fåren brukar dock vanligen knappast foga sig i hundens ledning förrän så gott som varje får i flocken någon gång fått en skarpare tillsägelse från honom.

När man övar gränsvallning använder man dressyrlina, om man inte kan fåren hunden att stanna eller återvända på en kort vissling. Dressyrlinan får inte heller vid detta moment hämma hundens arbete; vallhunden skall vara lydig men ändå självständig.

Det är lugnare att öva utmed en stig på fältet än att göra det i närheten av lockande men förbjudna områden. Stigen blir också ett bra rättesnöre för hunden. Man låter honom gå före med släpande lina och upprepar kommanoordet gränsen flera gånger. Vid slutet av sträckan trampar man på linan, och när den stramas till kallar man in hunden med en vissling och ger beröm: Gränsen var duktigt. Detta upprepas några gånger i sträckans båda riktningar. Därefter inväntar man lugnt de får som betar i närheten av stigen-”gränsen”, och när ett eller flera får tydligt gått över den, ger man kommandot och föser dem tillbaka tillsammans med hunden. Man kan redan förut ha eggat honom genom att hålla honom, peka på de avancerande fåren och viskande uttalat gränsen.

Så snart hunden har visat sig ha uppfattat momentet får han arbeta fritt. När herde, hund och får blivit samarbetade, kan snart sagt vilka områden som helst avbetas utan risk för otillåtna gränsöverträdelser.

Sök!

Ibland kommer får på villovägar, och då måste vallhunden kunna spåra de förlorade djuren och återföra dem till flocken; eller, om de är skadade, kunna rapportera för herden att någonting är galet.

Sök inläres enklast, om man passar på när något får betar en bit från flocken. Man går med hunden – mycket försiktigt för att inte skrämma fåren – mellan flocken och det ensamma fåret. Man ger uppmaningen sök några gånger, samtidigt som man pekar på fåret, och skickar sedan ut hunden. Hunden skall arbeta mjukt, inte rusa: man dirigerar honom att gå bakom fåret. Skulle fåret i panik göra motstånd, har man nytta av att ha lärt hunden stå stilla. Stannar hunden brukar fåret vanligtvis stampande backa, plötsligt göra helt om och bege sig mot flocken. Hunden kommenderas då på nytt att gå bakom.

När hunden är tränad att på kommandot sök vända sig ifrån flocken och med blicken lokalisera det ensamma fåret, är han mogen att börja söka eftersläntrare på vittring.

Herden låter hunden samla flocken och för honom sedan med sig ur synhåll. En medhjälpare leder bort ett får ur flocken och gömmer sig med det i en skogsdunge eller på annat lämpligt ställe, fritt från ovidkommande dofter. Han får absolut inte bära fåret. Han går i medvind, och spåret efter fåret blir mycket tydligt, eftersom det stretar emot. Till herdens ledning kan medhjälparen vid spårets början lägga något märke, som dock inte får vara av sådan art att det observeras av hunden.

På överenskommen tid sätter herden hunden på spåret, som under de första övningarna inte får överskrida hundra meter. Hunden går i koppel och eggas med uppmaningen sök. Herden lockar honom att sätta näsan i marken, om han drar pekfingret fram till någon tydlig spårstämpel och upprepar fingervisningen och kommandoordet tills hunden tar spåret. Hunden skall sedan förmås spåra vidare ensam.

Skulle hunden av en eller annan anledning inte gå spåret ut, kopplas han åter, och herden följer med honom, under det han, som ovan beskrivits, pekar utmed spåret och vänligt upprepar sök, sök. När hunden visar tecken att ha uppfattat vad som begärs av honom, får han på nytt arbeta självständigt.

Så snart hunden hittat fåret skall medhjälparen släppa det, men han får inte distrahera hunden med tilltal och smek.

Hunden skall föra fåret antingen till herden eller flocken. Han får inte återvända utan fåret: sökandet måste alltid ge resultat, vare sig han får hjälp eller själv finner spåret. Man får inte begära för mycket av den unga, orutinerade hunden. Man får vara nöjd om han visar sig intresserad av uppgiften. En lärare skall inte tröttköra eleven – övning ger färdighet, och först så småningom kan man öka fordringarna.

Har herden ingen medarbetare får han ta fantasin till hjälp. Tillfälle till träning av sök kan ges, när något får går bakom en byggnad, en buskformation eller ner i ett dike. Det är då inte alltid möjligt att sätta hunden direkt på spåret. Man dirigerar honom på försök åt det försvunna fårets håll, och har man lärt honom att spåra, sätter han alltid näsan i marken på kommandot sök. Ibland vill han lyfta huvudet för att spana med blicken och för att ta in luftvittringen, men det är viktigt att han lär sig följa markspåret. Luftvittring kan, beroende på vindriktningen i förhållande till markspåret, lätt föra hunden för långt åt sidan. Han skall uppmuntras till fortsatt sök med beröm, förnyat kommando och genom att herden pekat utmed marken.

Har ett förlorat får råkast i en sådan situation, att hunden inte kan driva fram det från fyndplatsen, är det nödvändigt att han förmår meddela sig med sin herre. Han kan antingen söka upp honom och locka honom med sig eller också stanna hos fåret och vägleda honom men skall. Det brukar ligga i vallhundens natur att ”tala om”, när någonting inte är som det skall vara.

Enstaka hundar inväntar emellertid hjälpen under tystnad, och dem måste man lära att vid behov ge skall. Använder man medarbetare får denne inte släppa fåret när hunden kommer, utan invänta herden och låta denne egga hunden till skall givning. Man kan också, sedan man som vanligt fört hunden utom synhåll, stänga in det i en så trång fålla att det inte kan ta sats och hoppa ut, och sedan låta hunden spåra och finna det. Herden står kvar på något avstånd och väntar en stund. Håller hunden tyst kommenderar han att ge skall, varefter herden går fram och berömmer: Skall var duktigt.

Driv in!

På vallhundsprov skall hunden, för att bli godkänd, visa att han kan driva en fårflock genom fristående grindpar. Deras öppning är ungefär en meter bred. Hunden arbetar endast på den sida om grindarna, från vilken fårflocken kommer, och han får inte passera grindarnas utsida i annat fall än då något får vill smita den vägen.

Momentet har sin praktiska betydelse. Det kan hända att fåren av något oförutsett skäl måsta vallas in i fålla eller fårhus på en tid, då de vanligen går på bete. Detta lyckas bara om de första fåren villigt går in. Då brukar de övriga följa av bara farten. Men ofta nekar de första, och det kan ta avsevärd tid innan alla får ör indrivna, om herden inte har tillgång till en perfekt lydig hund.

När momentet skall inövas, följer herden flocken till ingången och där stiger han raskt åt sidan. Om han vid all indrivning i fårhus, fållor eller genom grindar ständigt håller sig på en given sida om ingången, blir hunden van att rikta uppmärksamheten åt det hållet; hunden skall vägledas med armrörelser och på kommandot driv in tvinga fåren in genom öppningen.

Hunden måste hela tiden vara uppmärksam dels mot herden, dels mot de får som försöker bryta sig ut ur flocken. Om fåren nekar att gå in, kommenderas hunden bakom och, när han intagit sin plats, skall. Om flocken breddar sig framför öppningen skickas hunden fram till dess ena sida och måste, när situationen så kräver, stå stilla eller ligga stilla. Herden kommenderar allt efter behov skall, tyst, plats eller stanna. Önskar han fåren hunden över till sin sida av flocken sker inkallningen samtidigt med en armrörelse, som visar bakom flocken; skulle hunden ta genaste vägen och tränga sig förbi de främsta fåren, kan dessa lätt bli skrämda och vända om. När det sista fåret gått genom öppningen följer hunden och herden efter. Vid vallhundsprov skall hunden samla flocken och därefter driva den genom ännu två grindpar.

Sedan flocken frivits in i fårhus eller fålla, skall unghunden stanna vid öppningen i den ställning han själv önskar inta, innan herden går fram till honom, kommenderar fot och ger beröm: Driv in var mycket duktigt. Den korta stunden mellan indrivning och beröm innebär en förberedelse till vakthållning.

Vakta!

Vakthållningen måste tränas in med försiktighet. Hunden skall vara utvilad och villig; är han trött lägger han sig bara och slöar, och om han tvingas till vakthållning kan han komma att känna olust inför momentet och därför söka sig undan så fort han hör kommandot.

De inledande övningarna får inte pågå många minuter. När fåren drivits in, hämtar herden hunden och tar honom med sig en bit bort från öppningen. Hunden får under inga omständigheter kallas in: han måste hämtas från fåren. Det är utmärkt, om hunden sedan på eget initiativ går tillbaka – i så fall följer herden honom sakta, ställer sig bakom honom, berömmer lågmält och upprepar med låg, eggande röst vakta. Om hunden, sedan han har fått vila en stund efter indrivningen, inte självmant återvänder, tar herden honom med sig fram till fåren, sätter sig lämpligen på huk bredvid honom med armen om hans skuldror, småpratar, pekar på fåren och lägger då och då in ordet vakta i konversationen, alltid betonat och följt av beröm.

När hunden intresserat och vaksamt håller blicken fäst på fåren går herden åt sidan, väntar en kort stund och hämtar sedan hunden. För att hunden skall vänja sig vid störningar, kan herden småningom och på allt längre avstånd syssla med något gärna bullersamt låtsasarbete.

Vakthållningen roar de flesta hundar. Det är svårast att lära hunden stanna kvar även sedan herden försvunnit ur hans åsyn, men det är alldeles nödvändigt att nöta in övertygelsen, att hans herre alltid kommer tillbaka och hämtar honom. Efter några månaders dagliga övningar kan herden gömma sig, först bara för några ögonblick, varefter han återvänder, hämtar hunden och ger beröm. Gömställena bör växla. Så snart hunden har blivit säker på att herden alltid hämtar honom, och att återseendet dem emellan blir angenämt, finner han sig i sin herres underliga försvinnanden. Ett av dressyrens viktigaste syften är ju att inge hunden föreställningen, att återseendet mellan honom och hans herre alltid, under alla omständigheter, är angenämt.

Under vakthållningen har hunden rätt att förflytta sig vid grinden. Han får inta den ställning han önskar. Just detta att hunden har en viss frihet – han får dock inte gå in till fåren – gör att man måste göra momentet extra lustbetonat. Hunden får föra sig vid öppningen, men han får inte avlägsna sig från den.

Vallhunden är fast i vakthållning, när han visar sig vara beredd att köra tillbaka får som kommer till öppningen eller som försöker ta sig ut.

Är hunden osäker eller viker han undan för fåren, bör herden ge kommandot vakta, möjligen också kommandot skall. Så länge hunden inte är mogen för självständig vakthållning, får herden också inskrida till hans hjälp. Ett bra sätt att pröva hundens pålitlighet är att, när han lugnt vaktar, föra handen upp och ner framför hans ögon. En säker hund ser så att säga genom handen. För honom finns ingenting annat än får.

Unghunden arbetar kanske utmärkt under invanda förhållanden. Under hans första säsong kan man inte ställa för stora krav på absolut lydnad; övningarna i vallning är då de viktigaste. I slutet av andra säsongen bör han vara rutinerad, och om man tänker föra fram honom på vallhundsprov kan det vara lämpligt att göra ett första försök. Men det är möjligt, att hunden inte kommer till sin rätt: i ny miljö och med en förare, som kanske är uppskärrad med tanke på provets betydelse, kan hunden bli förvirrad.

Med tålamod får en lugn förare i alla fall så småningom fram en lugn vallhund. En säker förare får en säker vallhund, en energisk förare får fram en energisk vallhund. Den som bygger på hundens orubbliga förtroende får alltid fram en villig, vaken och arbetsduglig hund – en hund, som likaväl som ”god Sommarbeet uppå torra Enghiar” och ”Gudz Wälsignelse” är nödvändig för fårens vård och vallning.