CEA

Allt fler fall av ögonsjukdomen CEA har dykt upp bland svenska border collies på sista tiden. Avelsrådet har gått ut med en rekommendation att alla valpar i åldern sex till tolv veckor ska ögonspeglas.
I denna inventering av border collie-stammen har fall dykt upp som annars skulle ha förblivit oupptäckta. Men frågan är, vad är egentligen CEA, och hur allvarligt är det?


Du kan gentesta din hund för CEA på den amerikanska hemsidan Optigen.com. Du ansöker om testet och skriver själv ut handlingar från deras hemsida. Dessa tas med till veterinären för att ta blodprov och sedan skickar du själv in detta till Optigen. Kom ihåg att ange Svenska Vallhundsklubben som klubb när du fyller i formuläret. Har du frågor eller behöver hjälp att förstå hur du gör kan du kontakta Avelsrådet.

Förteckning över gentestade hundar (förteckningen fylls på kontinuerligt, saknas det hundar får du gärna kontakta AR)


Text: Mindy Christiernin

Sjukdomen som inte syns

CEA är en ärftlig ögonsjukdom som i värsta fall kan leda till blindhet. Den bär namnet efter den ras där fenomenet först upptäcktes, Collie Eye Anomoly. Det är också främst hos collie-rasen som sjukdomen är ett problem, men även border collien kan drabbas.
Man talar om primära och sekundära symptom för att beskriva CEA. De primära symptomen är CRD och Colobom, sekundära symptom är blödningar i ögat och/eller näthinneavlossning.

Vanlig och inte lika farlig
För att börja från början kan vi konstatera att CRD är den minst allvarliga varianten av CEA. CRD står för Choria Retinal Dysplasia och innebär en missbildning av åderhinnan och näthinnan som sitter vid den bakre väggen av ögat. Det leder till att hunden, på det ögat, får blinda fläckar i synfältet.
– Men det påverkar inte hundens syn. Eftersom hjärnan fungerar så att den lägger ihop bilder från båda ögonen så kompenseras det bort, säger Berit Wallin Håkansson, överveterinär på ögonsjukdomar och genetiska sjukdomar, som länge har studerat CEA-fenomenet.
Lättast att upptäcka i tidig ålder
Det är lättast att upptäcka fall av CRD om valpen ögonspeglas när den är cirka åtta veckor, men egentligen är det först i kombination med Colobom som åkomman blir skadlig.
Colobom är en grop längst bak i ögat. Den uppträder i eller vid synnerven och kan bli så stor som en ärta. Detta orsakar blödningar och i värsta fall näthinneavlossning. Både total näthinneavlossning och kraftiga blödningar i ögat leder till blindhet. Colobom är inte lika lätt att upptäcka vid en valpspegling.
– Ögat är ju inte större än ett russin vid den åldern och synnerven är en millimeter i diameter. Så det är svårt att få tillräckligt stor upplösning i instrumenten för att upptäcka riktigt små förändringar, säger Berit Wallin Håkansson. Avelshundar kollas igen.
Men det är ovanligt att fall inte upptäcks vid den första ögonspeglingen. Hundar som ska användas i avel rekommenderas dessutom att ögonspeglas en gång till för uppdaga eventuella defekter som inte visats sig vid den första speglingen.
– Synnerven förändras genom uppväxten, så det som kan ha sett ut som ett litet Colobom kan gå tillbaka eller helt försvinna när valpen växer upp, och tvärt om naturligtvis, säger hon.
Nackdelen med att ögonspegla hunden vid vuxen ålder är att CRD inte lika lätt upptäcks eftersom irisen och den reflekterande ögonbottnen då är fullt utvecklade kan dölja kännetecknen.

Nya forskningsrön
Tidigare trodde man att CEA var ett recessivt anlag men ny forskning gjord av Berit Wallin Håkansson, Nils Wallin Håkansson och Åke Hedhammar tyder på att det istället följer en polygen arvsgång.
Med det menas att sjukdomen inte träder fram förrän en kombination av flera arvsanlag uppträder samtidigt. Lite förenklat betyder det att en hund alltså kan bära på en pusselbit av sjukdomen men inget händer om den paras med en tik som bär på samma bit av anlaget. Om han däremot skulle korsas med en tik som bär på den andra uppsättningen gener, eller pusselbitar, blossar fenomenet upp.
– Det är en av anledningarna till att man aldrig kan garantera att man får friska valpar efter friska föräldrar, säger Berit Wallin Håkansson, och tillägger att CEA främst inte är ett problem för hunden utan för avelsarbetet.
– Nästan alla hundar förblir opåverkade, det är ju ingen krämpa som är smärtsam, säger hon.

Åtgärdsprogram ligger på framtiden
Det kommer att ta ett tag innan Vallhundsklubbens påbörjade inventering bär frukt, men Berit Wallin Håkansson tycker det är bra att den görs.
– Runt 1 500 border collies är idag undersökta. Sedan får vi titta på resultatet efter en femårsperiod. Då ser vi hur utslaget faller och vilka åtgärder som är lämpliga.
Border collien uppvisar många färre fall av CEA än collien, framhåller hon. Och man får också ta hänsyn till andra defekter som förekommer inom rasen. Det finns fall av PRA (Progressive Retinal Atrofi) och framför allt katarakt som inte återfinns hos collien.
För den avelsintresserade blir det mycket att ha i huvudet, och hur noggrann man än är så finns det ändå inga garantier.
– Men man får göra så gott man kan med den information som finns tillgänglig, konstaterar Berit Wallin Håkansson.


Åsa Lindén-Book sitter i avelsrådet och är den som haft närmast kontakt med CEA-frågan. Hon framhåller att avelsrådet endast rekommenderar valpspegling.
– Vi kan inte tvinga någon att göra något, men det är vår önskan att så många valpar som möjligt ska ögonspeglas.

Text: Mindy Christiernin

Åsa orolig att för få speglas

Avelsrådet har ännu inget avelsprogram mot CEA, som mot exempelvis PRA. Där rekom-menderar avelsrådet att både föräldradjur, syskon och den drabbade individen tas ur avel om ett fall dyker upp.
Den föreslagna valpspeglingen efter CEA är bara en granskning av hur sjukdomsläget ser ut. Beroende på hur många drabbade individer som dyker upp kommer avelsrådet att ta ställning till om några åtgärder är aktuella eller inte.
Själv är Åsa Lindén-Book osäker på om CRD är något att bry sig om. Åkomman är egentligen skadlig först i kombination med Colobom, som hon tycker är mer allvarligt.
– Om vi skulle upptäcka att 10-20 procent av alla valpar har CEA, eller att en stor andel av de drabbade har Colobom, då skulle jag dra öronen åt mig, säger hon.
Men hon säger också att det till stor del är upp till Berit Wallin Håkansson, landets CEA-expert, vars erfarenhet man hittills har lutat sig mot.

Tänkbara åtgärder
De bekämpningsmetoder som avelsrådet har att ta till mot ärftliga sjukdomar är främst rekommendationer, täckhunds-listan och så valpförmedlingen. Åsa Lindén-Book anser att föräldradjur till valpar med Colobom inte borde förmedlas av SVaK, men att CRD däremot inte borde vara ett hinder.
I nuläget har hanar som lämnat CEA plockats bort från täckhundslistan, men de kommer förmodligen att läggas upp igen.
– Det är ju bara ett fåtal fall, om man jämför med HD-statistiken. Det blir inte rättvist, då gör vi problemet större än vad det är, säger Åsa Lindén-Book.
Anledningen till att avelsrådet alls blev intresserade av en inventering berodde annars just på dessa hanar.
– Det dök upp fler och fler fall. En hane kan ha många valpar och så plötsligt dyker det upp ett fall, då river vi oss i håret och förstår inte mycket alls.
– Det är skrämmande när vi inte ens har koll på våra mest använda hanar, förvånansvärt lång tid kan gå innan valpar ramlar igenom. Det känns väldigt viktigt att veta var vi står, säger hon.

Ett stort mörkertal
Just mörkertalet är bekymmersamt. Eftersom CEA är polygenetiskt är det svårt att spåra och eftersom få individer ögonspeglas är det ännu svårare.
– Även med rekommendationen ute får vi vara glada om 25 procent kollas. Det gör siffrorna fortfarande mycket osäkra, säger Åsa Lindén-Book med en suck.
Hon tycker att arbetet därigenom känns väldigt frustrerande. All osäkerhet gör det svårt att veta hur situationen ska hanteras.

Alltid orättvist för någon
– Ju mer man försöker hålla en rak linje för alla, desto svårare upptäcker man att det är. Oavsett hur man beslutar att göra så kommer det att bli orättvist för någon, framhåller hon.
Om avelsrådet beslutar att sluta med valpspegling så kommer det att drabba dem som kanske är ambitiösa och speglar i alla fall.
Ett fall kan upptäckas i deras avel och linjen slås ut, medan en annan linje kanske bär på många fler fall som aldrig upptäcks.
– Men vad ska vi göra, ska vi slå ut de hanar som upptäcks ur täckhundlistan och låtsas som om det regnar, eller ska vi se efter vad vi har under täcket?