...tack vare ett bra ledarskap

Jag har vid några tillfällen gjort intervjuer till Omkring med handlers som jag tyckt varit intressanta att lyfta fram för deras hundar och djurhållning ur olika aspekter. Den här gången bestämde jag mig för att intervjua Lena Karlsson eftersom jag vet att hon tagit emot utdömda hundar och fått dem funktionsdugliga. Jag hade personligen i ett sammanhang haft en kontakt om en ung tik som hette Donna, och när jag sedan fick veta att hon till slut hamnat hos Lena så blev jag nyfiken. Det blev ett samtal om behovet av ledarskap och om vikten att inte försumma unghunden i tron att det ska ordna upp sig.

Hur hamnade Donna hos dig?
Ytterst beror det på att hennes uppfödare känner mig och köpte Donnas mamma av mig som valp och har gått kurs hos mig och sedermera blivit en av mina träningsvänner. Donna har landat hos mig två gånger och första gången var det absolut inte fråga om att hon skulle bli kvar här, det var jag mycket tydlig med. Jag vill verkligen inte ha några tikar.

Första gången Donna kom hit var i påskhelgen 2008 när hon var precis ett år. Uppfödaren hade då akut åkt och hämtat henne hos ägarna efter ett nödsamtal, men hon hade själv inte praktisk möjlighet att ha Donna utan ringde till mig. Vi bestämde att jag mot en rimlig ersättning skulle se till så att Donna blev i skick att sälja som träningsbar vallhund. Efter tre månader hade jag fått grundläggande ordning på henne samt hunnit konstatera att det var en vallhund med kapacitet över medel och hon såldes till en mycket erfaren tränare. Försäljningen skedde med fullt öppna kort om Donnas historia och att hon fortfarande var i stort behov av att man bevisade allt för henne. Det gick bra till en början men efter att ha fått lite strul hann de inte med henne tillräckligt och vips var hon åter helt galen och omöjlig att stänga inne på något sätt. Jag hämtade tillbaka henne, hon var åter som en liten räv, rätt desorienterad, visade inte att hon kände igen mig och hon hade fula revor längs huvudet och hela kroppen efter att ha bänt dörren till en flygbur så mycket att hon kunnat pressa sig mellan dörren och själva buren.

Väl hemma på gården slutade hon med rymningsförsöken, blev lugn igen och efter någon vecka var det som att detta aldrig hade hänt. Efter ett tag såldes hon till en erfaren tränare i Danmark, återigen med full ärlighet om Donnas historia och nödvändigheten av ett lugnt och tydligt befäl över hennes liv.
Till en början tror jag inte att hennes nya ägare bekymrade sig så mycket över hennes ”vildhet” men framåt senhösten började de första oroande rapporterna komma, men de ville inte lämna tillbaka henne. I januari kom plötsligt bara ett starkt nej vi vill inte! Jag tror att det som fick bägaren att rinna över var ett försök Donna gjort att ta sig loss från den kedja hon var tjudrad med vilket hållit på att kosta henne livet.
Nu började uppfödarens övertalning av mig och jag fick mycket generösa erbjudanden för att ta henne. Jag ville verkligen inte ha henne även om hon skaffat sig en plats i mitt hjärta både som en stor personlighet och som vallhund, och mitt besked till Donnas uppfödare var att säga åt ägarna att ta med bössan ut och avsluta detta tragiska hundliv.

Efter ett antal turer som pågick under några veckor slutade det i alla fall med att Donna sent en kall januarikväll i år var tillbaka hos mig. Överenskommelsen med uppfödaren var att Björkeryd skulle bli Donnas slutstation i livet, antingen med ett skott i nacken och en vacker begravningsplats eller som fungerande vallhund.
När Donna släpptes ut ur bilen gick hon efter ett halvår i Danmark raka vägen in i ”sitt” hörn i hundgården, viftade lite på svansen och frågade om jag inte tänkte servera någon mat. Jag är rätt hårdför men det blev mycket starkt och det vällde upp tårar på mig. Under de närmaste dagarna visade hon att hon kom ihåg det allra mesta om regler och rutiner här på gården, hon var mycket kontaktsökande och jag förstod att Danmark inte hade fått en ärlig chans av henne.
Sedan dess har Donna och jag haft många tuffa turer med varandra, men eftersom vi båda två har velat lyckas så har det gått även om vi givetvis inte är färdiga. På SVaKs hemsida så röstar just nu medlemmarna på Bozz som årets hund, helt välförtjänt, men skulle jag själv rösta så skulle det vara på Donna för hon har verkligen ansträngt sig mer än någon annan hund jag känner i år. Det är som att hon förstått att hon var framme vid sin sista chans.

Kan du berätta lite kort om Donnas liv innan hon kom till dig?
Jag hade sett Donna rätt regelbundet hos uppfödaren fram till dess hon var 12 veckor, då hon såldes, och så långt var hon en trevlig och normal liten tikvalp. Sedan berättade uppfödaren någon gång för mig att Donna var rätt livlig och jobbig och att ägarna inte visste vad de skulle göra med henne. Jag fick intrycket att hon sprang omkring på dagarna och rätt mycket gjorde vad hon ville och att hon dessutom började vara rädd för olika saker. Jag vet också att uppfödaren besökte familjen vid åtminstone två tillfällen för att hjälpa dem att sätta gränser och ta befälet över situationen. Svårt att förstå vad som var såå svårt, men uppenbarligen gick det inte, t ex hade de levt med öppen ytterdörr under vintern för att Donna inte kunnat bestämma sig för om hon skulle vara ute eller inne! I samband med könsmognaden accelererade problemen dramatiskt och jag tror att det var efter det som det började gå över styr riktigt vilket slutligen resulterade i uppfödarens akututryckning i påskhelgen 2008 när Donna köptes tillbaka och placerades hos mig.

Vilka problembeteenden hade hon utvecklat under sitt första levnadsår?
Ärligt talat, det hade jag inte kunnat föreställa mig i den vildaste fantasi. Jag var
t o m lite klämkäck när uppfödaren ringde och var ledsen för att hon insåg att det inte fanns något annat att göra än köpa tillbaka Donna. Då sa jag nånting i stil med ”det är väl inget att deppa över, det är väl bland det bästa som kan hända att man får tag på en ettåring som är färdig att börja träna”.
Donna är till typen det man på hundspråk kallar tempererad, dvs aktiv, utåtagerande och signalkänslig. I olika utsträckning är detta någonting man kan säga om många Border Collie och det tog mig några dagar att ringa in vad som mer specifikt gjorde henne så omöjlig. Men det var just att hon hela tiden var ett offer för alla omgivningens signaler som kan uppfattas med syn. lukt och hörsel, och hon hade till fulländning lärt sig att antingen fly från det hon tolkade som hot eller att hänge sig åt det som lockade. Hon var hysteriskt sysselsatt med att läsa och reagera på omvärlden hela hela tiden. Hon var expert på att fly, då kunde hon krossa en fönsterruta, bryta sönder en bur eller tugga av en lina på ca två sekunder, sticka och vara borta allt från en kvart till flera timmar.

Människor existerande ö h t inte i hennes uppfattning. Hon kunde vara vänlig tills hon kände att man på något sätt ville begränsa henne för då blev hon galen i ögonen och det var flykt som gällde. Men hon var faktiskt inte olydig – det var helt enkelt så att hon inte förstod att jag sa något till henne för att jag ville något och förväntade mig en reaktion.

Vad gjorde du när du fick hem henne?
Efter att under några dagar ha tagit in vidden av hennes beteende insåg jag att det primärt inte handlade om att tydliggöra ledarskap. Hon var inte tillräckligt socialiserad för att läsa sådana signaler från en människa. Det handlade om att tämja och överbevisa. Hon väger knappt 15 kg men när hon fick idéer eller panik så utvecklade hon krafter som en shetlandsponny.
Donna hade inte levt idag om jag inte haft en hundgård med gjuten grund och fast tak samt en krocksäker bilbur av härdat stål. Det var vad som gick åt för att stänga in henne, få henne att lugna ner sig och upptäcka mig. Panikattackerna när hon insåg att hon inte kunde fly går inte att beskriva.
När jag började känna att jag fått henne på kroken tog jag ut henne ur fångenskapen och hade henne sedan med mig i stort sett överallt. Några gånger lyckades hon bita av en lina snabbt som blixten och sticka men i stort sett hade jag koll på henne. I början hade jag henne i en kätting som satt fast i bältet på mina arbetsbyxor. Hon var rädd och tramsade om det mesta men jag gjorde inget för att övertala henne att ställa upp eller förstå att det inte var farligt. Hon satt fast i mig och var helt enkelt tvungen att hänga med. Ibland var hon så utmattad att hon somnade om jag var stilla i en halv minut.

Efter några veckor började hon jobba på att förutse vad som skulle hända och anpassa sig till det. Då kunde jag byta ut kättingen mot lina och efter ett litet tag övergå till att låta henne vara lös. Men koppel och lina hade jag med länge i beredskap för situationer som kunde dyka upp.
När hon mentalt hade börjat inrätta sig efter att hennes aktivitet var styrd av mig så började hon också kunna ta in ledarskap och träning.

Vad menar du med ledarskap och hur ser du på det?
Hunden är ett flockdjur och beroende av ledarskap och rang för att kunna samarbeta. En god ledare behöver inte bevisa sitt ledarskap med konstgjorda metoder men bevisar alltid att man är beredd att se till att det blir som man sagt. En ledare är den som tar alla initiativ. En ledare ägnar sig inte åt övertalning utan visar vägen och tar ansvar för flockens trygghet.

I Donnas fall var det oerhört viktigt att jag med ledarskap befriade henne från det stora jobb hon skaffat sig med att springa omkring och reagera på allt. Jag menar verkligen att jag befriade henne, inte att jag tog ifrån henne något. Äntligen fick hon ledig kapacitet för att lära sig något. Hon lugnade också ner sig betydligt när det inte längre blev utrymme för egna initiativ, och även om hon kunde bli väldigt pressad av att jag genomdrev olika saker så växte hon i trygghet i takt med att hon insåg att allt alltid blev som jag sa att det skulle bli.

Bakslag, kriser?
Förutom de två försöken till omplacering har bakslagen i den sociala träningen varit förvånansvärt få och små även om jag haft en del mörka stunder och förbannat mig själv för att jag någonsin lagt en minut på henne.
I vallningen har jag vid några tillfällen känt att hon stått still och nästan gått bakåt. Och det är inte själva vallningsarbetet i sig jag menar för där har hon många naturliga gåvor. Men när det blir för många intryck så klarar hon inte av att sortera. I den sociala träningen har jag lätt att sköta den sorteringen åt henne, men det går inte i vallningen och när hon inte tar den hjälp jag erbjuder henne så är det lätt att jag reagerar oprofessionellt och istället känner mig känslomässigt sviken, och då är man ingen bra tränare.

Har du nånsin haft tankar på avlivning?
Det alternativet var en förutsättning för att jag skulle ta emot henne andra gången. Sista gången jag kände att jag fått nog av henne var i juni under utomhuslamningarna. Hon var då så tränad att jag bestämde mig för att hon skulle få börja arbeta. Men under en lamningsperiod så är man både mycket trött och mycket fokuserad, och när Donna kom ut bland alla knäppa tackor, skrikande lamm, märkliga lukter och insåg att jag krävde absolut och omedelbar lydnad och full koncentration på mig – då tänkte hon ta till sitt gamla knep att fly. Inte så konstigt kan jag inse så här i efterhand men just då var det flera månaders jobb med henne som bara rann över mig, jag såg svart, blev vansinnig och hade jag haft ett vapen med mig så hade hon inte levt idag. När jag nu berättar det så inser jag att det låter helt överspänt, men just i det ögonblicket var det ett bevis på att allt arbete varit helt förgäves på en sopa till hund. Jag tog mig i alla fall samman och gick hem efter den gamla vajerlinan hon haft i början hos mig och satte fast henne i mitt bälte igen – en helt absurd situation, jag tvivlade på min mentala hälsa, att ställa tackor och öronmärka lamm med hjälp av en vettskrämd hund i lina! Men eftersom det handlade om får och vallning så samlade hon ganska fort ihop sig och efter mindre än ett dygn så var hon en fantastisk hjälpreda och ställde tackor med en rent kvinnlig finess. Detta var min sista allvarliga kris med Donna.

Det är ett mycket stort jobb att ta en omplacering, har du nånsin ångrat dig?
Mitt största intresse med hundarna är att träna dem för att ta fram det bästa ur dem. Sedan känner jag mig ofta färdig och säljer dem och börjar med en ny hund, och i det perspektivet är det helt OK även med en omplaceringshund, bara den är talangfull i vallningen. Men Donna är ett livstidsprojekt, det var överenskommelsen, och det har jag givetvis ångrat ibland. Hon är en tik, det har jag också ångrat. Men det jag sörjt mest över är att beslutet att låta Donna komma hit för att stanna också var ett beslut att sälja Gadd. Han var min högra hand och mentala stöd och läste mina tankar innan jag själv hade gjort det, och jag hade bestämt mig för att behålla honom trots att han var “färdigtränad”. Men jag avskyr att ha sysslolösa hundar som jag inte har tid för, och skulle nu Donna bli kvar här så var Gadd en hund för mycket. Detta har grämt mig, men i någon mån har det hjälpt att de har ringt några gånger från Finland där han arbetar nu och talat om vilken fantastisk hund och arbetskraft han är.

Hur håller du dina hundar?
De bor i hundgård och deras dagliga aktiviteter följer en rätt jämn rytm med träning eller arbete samt motion. Jag behandlar dem också som hundar och inte som ställföreträdande människor. Väldigt många hundar är spända för att de inte får vara hundar. Men eftersom jag rätt ofta har hundar för att sälja som tränade så ser jag givetvis också till att ge dem tillräckligt med kunskap om människor och människomiljöer.

Hur är situationen idag med Donnas liv? Har du full användning av henne i dagligt arbete?
Donna har lugna fina ögon och hon är mycket fäst vid mig och beredd till stor självövervinnelse för att göra mig nöjd. Hon är en uthållig arbetskraft som stannar kvar och försöker igen även om jag har en dålig dag och är krävande och svär åt fåren och dänger saker omkring mig. Jag blir varm i hjärtat ibland när jag ser henne och tror att hon om ytterligare ett år är en liten pärla som jag inte vill vara utan.
Jag funderar också på om jag ska kastrera henne. Men förutom att det kostar 5000 så är jag också orolig att det tar ifrån henne viktiga drivkrafter i träning och arbete eftersom hon fortfarande är så ung. Jag tror att det skulle stabilisera henne att få ha en kull valpar. Hon är ett utpräglat moderdjur och en tydlig fostrare, så det skulle ge utlopp för flera naturliga beteenden vilket alltid stärker och lugnar djur. Men jag vågar nog inte eftersom jag varit öppen med hennes historia och de allra flesta är rädda för att det är ärftligt dåliga beteenden, och jag vill inte bli sittande med en hel osäljbar kull valpar.

Du har startat några tävlingar med henne, hur har det gått?
Första gången jag tog med henne släppte jag inte ut henne ur bilen! Jag såg att hon inte var kontaktbar utan skulle försvunnit som en förskrämd räv. Det var en IK2 i Kvarnby och där pågick både någon entreprenadverksamhet och utanför tävlingsbanan låg motorvägsbruset. Andra gången var i lantlig miljö på Öland så där vågade jag släppa henne men hon var skitspänd, spärrade ut klorna och klättrade på mig, stenar, buskar. De fyra-fem första tävlingarna försvann hon också i utgångarna, hon sprang för att fly, glömde vart hon var på väg. Nu har vi kontakt på banan, men ofta gör hon något misstag som kostar 10-20 poäng i en smäll, men det gör mig inget om jag bara tycker hon håller kontakten, det är det viktiga. Hon övar sig fortfarande på att samarbeta under stress och press, och eftersom hon stadigt blir bättre på det så tror jag förstås att hon kommer att bli riktigt bra. Hon är en hund för stora banor. Men hon är Godkänd Vallhund och vi har gått några IK1 så hon har några förstapris i alla fall.

Du tog hand om en annan omplacering också för några år sen, Glen. Om du jämför honom med Donna?
I stort sett samma asociala problematik fast Glen var passiviserad och Donna var hyperaktiv. Glen hade precis som Donna lärt sig att fly. När jag fick honom var han fem år och man kunde tänka sig att det var kört, men han hade verkligen bara väntat på att en flockledare skulle erbjuda sina tjänster så det gick bra. Och han var i sin ungdom ordentligt grundtränad vilket säkert var en förutsättning för att han kunde komma igen i livet vid så hög ålder. Det enda han behövde var arbete och att jag tydligt befriade honom från omvärlden. Och när han hade insett att jag tog på mig ansvaret för alla relationer och beslut så klarade han vilka miljöer som helst. Han var en säregen och enastående hund, en sådan som man bara får uppleva en gång, och jag är djupt tacksam över att det hände mig. Han fick åldersdiabetes och förstorad prostata så att han inte kunde hålla tätt men förstod inte själv att han inte längre orkade arbeta, så när han var på sitt tolfte år avlivade jag honom direkt efter ett arbetspass. Det var tungt, men det enda jag kunde tänka mig.

Vilka råd kan du ge till dem som får problem med unghundar?
Vänta inte, och ta hjälp! Ofta är det inte hunden som är en problemhund utan det är vi som låtit den skaffa sig problem. Många tror att man har dålig kontakt med sin hund om den bor i hundgård, men det är faktiskt tvärtom. I vardagslivet inomhus blir hunden lätt en familjemedlem och får en mycket diffus uppfattning om ledarskap och sin egen rang. Om hunden är i hundgård skaffar den sig inte en massa idéer och människan blir rätt självklart solen i hundens liv, den som den har i sina tankar och väntar på.
Border Collien är signalkänslig som ras, och vissa individer är det mer än andra och mer än de kan hantera i sådana miljöer som vi har dem i. Om vi dessutom inte ser till att ge dem arbetsuppgifter så är det ännu mer bäddat för att de använder sin dådkraft till att skaffa sig felbeteenden. Det är vår skyldighet att ta på oss ett ledarskap som befriar dem från alla impulser de kan få i en miljö som inte är naturlig för dem. Personligen vill jag inte avla bort den här signalkänsligheten och dådkraften för det är det som gör dem så otroligt träningsbara.

Hur ser du på uppfödaransvaret?
Om du menar i Donnas fall så anser jag att den uppfödaren har gjort långt mer än vad som krävs.
Generellt är det lätt att säga att man ska vara noga med vem man säljer till, men det kan vara ganska svårt att förutse vem som i slutändan ska visa sig olämplig.
En seriös uppfödare hjälper då till med ett återköp eller omplacering.
Det var någon på Forumet på Vallreg som nyligen föreslog att SVaK kunde satsa lite pengar på att göra en DVD som uppfödarna kan köpa och skicka med valpen om vad BC är för ras och vad som krävs ifråga om ledarskap och träning för att valpen ska växa upp till en fungerade arbetshund.
Kanske inte en helt tokig idé att spåna vidare på.

Ett stort tack till dig Lena för att du har delat med dig av dina erfarenheter på ett mycket generöst och öppet sätt.
Du har verkligen gjort ett stort och beundransvärt jobb med Donna, som nu får leva i en trygg tillvaro och som fungerande vallhund, tack vare ett bra ledarskap!

Jag hoppas att Lenas berättelse kan leda till en större öppenhet bland klubbmedlemmarna, för jag tror att det kan finnas fler där ute med liknande problem.

Text: Susanne Johannesson
Foto: Lena Karlsson