Höftledsdysplasi

Är en ärftlig rubbning i höftleden/erna som utvecklas under hundens uppväxttid. Vid höftledsdysplasi är ledskålen i höftleden för grund och höftledskulan avplanad vilket gör att leden inte blir tillräckligt stabil. I vissa fall kan man även se att höftledskulan kan vara deformerad. På sikt kan detta leda till att kroppen själv försöker stabilisera ledytorna genom brosk- och benpålagring, runt ledskålens och ledkulans kanter, s.k. artros. Artros kan leda till smärta hos den drabbade hunden. Man kan inte med säkerhet bedöma höfternas utseende förrän skelettet är moget, därför skall hunden vara över 12 månaders ålder när den HD-röntgas. Det som bedöms då är hur höftledskulan ligger i höftledskålen, och det bedöms enligt en femgradig skala:

A – Normala höftleder
B – Ej dysplasi
C – Lindrig dysplasi
D – Måttlig dysplasi
E – Höggradig dysplasi

En hund kan ha olika grader av dysplasi på höger och vänster höft. Det är inte säkert att man ser några symtom, som t.ex. hälta, på en hund med dysplasi, men det är mycket olika från fall till fall. För hundens del är det bättre om resultatet är lika på båda höfterna eftersom det annars finns risk att hunden överbelastar den bästa höften. Om man får en hund med dysplasi är det viktigt att man håller den väl musklad och ej låter den bli överviktig – en vältränad hund i lagom hull har bäst förutsättningar att inte utveckla några men av dysplasin. En bra motionsform för hundar med dysplasiproblem är simning eftersom det inte belastar höfterna. Det är viktigt att man HD-röntgar sin hund så att man har möjlighet att agera för att förebygga framtida problem. Även för eventuell framtida avel är röntgen mycket viktigt eftersom den viktigaste preventiva åtgärden alltid är att välja avelsdjur bland de hundar som har bästa möjliga förutsättningar.

AR konstaterar att registrering av valpar efter oröntgade föräldrar inte är tillåten och att medveten användning av hundar med höftledsstatus C-E i avel är emot klubbens grundläggande målsättning om avel på friska djur. För att kunna använda Vallhundklubbens valpförmedling krävs fria höfter (A och B) på föräldradjuren. Avelsrådet rekommenderar (på inrådan av Lars Audell) att man väntar med att röntga till efter 18 månaders ålder. Detta för att undvika onödig omröntgen pga dåligt utvecklad muskulatur.

OCD – Osteokondros

Är ett samlingsnamn för olika ledsjukdomar hos växande individer. Man kan se förändringarna i hasen och i armbågs-, bog-, och knäled. Hos Border collien förekommer sjukdomen vanligtvis i bogleden. Åkomman förekommer oftast hos snabbväxande individer i åldern fyra till sju månader. Hanhundar drabbas oftare än tikar. Sjukdomen börjar som en smygande frambenshälta med stelhet efter vila. Hältan ökar vid motion. Både genetiska faktorer så som snabbvuxenhet, och miljöfaktorer (utfodring) påverkar sjukdomen. Orsaken till osteokondros är att ledbrosket hos individer som växer för fort inte hinner med att förbenas och därigenom uppstår det en sprickbildning. Detta leder antigen till att det uppkommer ett löst benfragment, eller en fast sittande broskskiva. Det lösa benfragmentet kan resorberas av ledvätskan och hunden kan då tillfriskna av sig själv. Om hunden har en fast sittande broskskiva blir leden inflammerad, hunden får ont och blir halt. I dessa fall får man operera bort broskskivan.Om detta ej sker kan artros utvecklas i leden.

AR (avelsrådet) avråder från avel på individer med konstaterad osteokondros.

CEA, Collie Eye Anomaly

CEA är en medfödd sjukdom i ögonbotten. Sjukdomen förekommer hos flera collieraser. Drabbade hundar kan vara blinda, ha nedsatt syn eller vara utan påvisbar synnedsättning.
CEA har flera olika delsymtom som kan förekomma var för sig eller tillsammans. Det mest vanliga undersökningsfyndet är CRD och mindre vanligt ses colobom.. CRD, innebär en felaktig utveckling av åderhinnan och näthinnan. CRD-förändringar graderas som lindriga, måttliga eller kraftiga. CRD ger sannolikt en lokal påverkan på synen, men hundägaren upplever oftast ingen påvisbar synnedsättning. Med colobom avses i samband med CEA vanligen en grop eller en utbuktning i ögats åderhinna och senhinna i eller vid synnervshuvudet. Colobom kan påverka synförmågan. Små colobom påverkar troligen inte synen nämnvärt, medan stora colobom kan medföra blindhet. Stora colobom kan orsaka näthinneavlossning, vilket i sin tur ger kraftigt nedsatt synförmåga eller blindhet. I ögonbotten ser man ibland vid CEA onormalt slingrande blodkärl. Blödningar kan uppstå i dessa vilket i sin tur kan hota synförmågan. Colobom sammankopplas även med nedsatt fruktsamhet. Vid förekomst av både kraftig CRD och colobom ökar risken för blödningar och näthinneavlossning..

Vid ögonlysning kan CEA-förändringarna ses från sex veckors ålder, men dessa kan maskeras när valpen blir äldre. Av detta skäl är det viktigt att valpar ögonlyses tidigt. Eftersom det i sällsynta fall händer att colobom uppkommer senare rekommenderar AR att hundar även speglas en gång i vuxen ålder. Att föräldradjur är ögonlysta efter ett års ålder är ett krav för att SVaK:s valpförmedling skall rekommendera valpar efter dem.

AR rekommenderar att alla valpar under en fyra-års period ögonlyses under perioden 6 – 12 veckors ålder. Avsikten med detta är att kartlägga frekvensen av CEA hos Border collien för att därigenom få möjlighet att vidta lämpliga åtgärder. AR:s rekommendation är att inte använda hundar med konstaterad CEA (colobom eller CRD) i avel, men att syskon till valpspeglade hundar med konstaterat CRD kan användas i avel.

Epilepsi

En sjukdom med återkommande krampanfall. Anfallen kan vara allt ifrån mycket lindriga med kortvariga ryckningar och stelhet, till stora anfall med kramper i hela kroppen, tuggande av fradga och okontaktbarhet. Dessa anfall kan vara mellan 30 sek. och 5 - 10 min. Vid den allvarligaste formen, status epilepticus, avlöser anfallen varandra och man måste då snabbt bryta kramperna eftersom tillståndet är livshotande. Symtomen ses ofta vid 1 – 3 års ålder, vanligare på hanhundar än tikar. Man ställer diagnosen genom blodprov, avföringsprov, röntgen, u –ljud och EKG. Anfallen kommer ofta efter att hunden har varit utsatt för stress och sedan kopplar av. De flesta anfallen inträffar under tidiga morgontimmar. Efter ett anfall är hunden ofta trött och kan ibland upplevas som blind. Den form av epilepsi som beskrivs ovan är den primära, så kallad idiopatisk. Denna variant är genetiskt betingad. Vid sekundär epilepsi finns en påvisbar hjärnskada t.ex. hjärntumör, hjärnhinneinflammation eller trauma pga. yttre våld. Denna form kan debutera senare i livet. Om man har en hund som får kramper skall man anteckna tid, vad hunden har gjort före anfallet och hur länge anfallet varade. Man kan medicinera epilepsi om hunden får återkommande anfall.

AR avråder från avel på hundar med epilepsi.

Bettfel

Det normala bettet kallas saxbett: överkäkens framtänder täcker underkäkens framtänder när munnen är stängd. Avvikelser från detta kan förekomma både i form av över- och underbett. Dessa bettfel kan ge problem genom att tänder kan bli felplacerade vilket i grava fall bl.a. kan ge hunden problem med att tillgodogöra sig födan.

Ett annat bettfel utgörs av att mjölktänderna inte lossnar som de skall. Dessa kan då låsa käkarna. Det är viktigt att titta sin hund i munnen.

AR avråder från avel med hundar med bettfel.

Kryptorkism

Innebär att ena eller båda testiklarna inte ligger i pungen. Testiklarna kan då antigen ligga i ljumsken eller bukhålan. Det finns en ärftlig benägenhet att få kryptorkism och anlaget kommer från båda föräldrarna. Kryptorkida testiklar kan omvandlas till tumörer på medelålders och äldre hundar. Man kastrerar då hunden och tar bort båda testiklarna.

Det är inte tillåtet att registrera valpar efter kryptorkid hane.

Progressiv retinal atrofi (PRA)

Nedanstående text är författad av veterinär Berit Wallin Håkansson:
PRA är ett samlingsnamn för ett antal ärftliga ögonsjukdomar med likartat utseende och förlopp. Förkortningen PRA uttyds: Progressiv (fortskridande) Retinal (näthinne-) Atrofi (förtvining). PRA drabbar hundar av många olika raser, däribland border collie. Det finns ingen behandling mot sjukdomen. Den är ärftlig och obönhörligt fortskridande. Vid ögonlysning kan typiska förändringar upptäckas i näthinnan många år innan hunden får problem med synen. Mer om det nedan.

De yttre symtom man kan observera som hundägare är:
Sjukdomen ger först förändrat skimmer från ögonen.
Därefter får hunden nedsatt syn i skymning och/eller mörker.
Med tiden avtar även dagseendet.
Slutligen blir hunden helt blind. Tiden från första symtom – särskilt om diagnosen ställts vid ögonlysning – till blindhet kan vara flera år

Det första yttre symtomet, förändrat skimmer från ögonen, visar sig oftast i dunkel belysning inomhus: ögonen på en hund med PRA kan lysa eller blänka med ett onormalt och kraftigt skimmer. Det ser ut som om ”ögonen glöder” eller ögonen kan tyckas ”se ut som glaskulor”.
Nedsatt mörkerseende, visar sig ofta som osäkerhet på kvällspromenaden. Hunden kan hålla sig närmre ägaren än förr eller skälla omotiverat på välkända föremål. Normalt har en hund sex gånger bättre mörkerseende än en människa och klarar sig alltid bra utomhus även i den mörkaste natten.
När hunden börjar visa synproblem även dagtid är förändringarna mycket långt gångna.

Vid ögonlysning kan man upptäcka symtom många år innan hunden visar synfel. Man ser ett något förändrat skimmer i de ljusa delarna av näthinnan, omflyttning av färgkornen i de mörka delarna och en gradvis uttunning av näthinnans annars så rikliga blodkärlsnät. Tills slut försvinner blodkärlen helt och man ser ett starkt skimmer genom näthinnan.

PRA debuterar vid olika åldrar i olika raser. Kliniskt talar man om tidiga och sena former. Tidiga former utvecklas snabbare till blindhet än sena. Arvsgången för PRA är hos de flesta raser enkel recessiv autosomal. Det innebär att en sjuk hunds båda föräldrar är minst anlagsbärare (men den ena - eller rent av båda - kan ju även ha PRA även om det är mycket ovanligt). Varje valp efter en sjuk hund blir anlagsbärare.

PRA är en allvarlig sjukdom som leder till blindhet. Man kan, och bör, därför försöka begränsa spridningen genom avelsåtgärder. Ett första steg är att man obligatoriskt ögonlyser samtliga avelsdjur. Man avstår från att avla på en hund med PRA och på kända anlagsbärare och även på alla hundar som är syskon till PRA-hundar (de friska syskonen är anlagsbärare med 67% sannolikhet). Även mer omfattande inskränkningar kan diskuteras från fall till fall.

Av avelsdjuren bör hanhundar ögonlysas årligen och tikar före varje parning. Det är även viktigt att undersöka sällskapshundar då deras ögonstatus kan ge viktig genetisk information om släktingar som är aktiva i aveln.

Berit Wallin Håkanson,
Veterinär Ögonspecialist
Ögonmottagningen vid Regiondjursjukhuset Strömsholm

AR har ännu inte utarbetat några nya rekommendationer för PRA, men enligt nu gällande hälosprogram för border collie är det inte tillåtet att registrera avkomma efter föräldradjur med PRA eller efter avkomma efter föräldradjur som tidigare producerat avkomma
med PRA. Gäller fr.o.m. 1984-01-01.