Historien om när en fjällko, en raring, en lilleman och två människor tappade bort bilen i Alkmaar och blev förhörda av skottländska polisen…
Eller Team Boström och Samuelsson på nya äventyr…

För min och fjällkons del startade resan en måndagsmorgon hemma i Dalarna. Första anhalten var veterinären i Ängelholm där vi hade tid kl 16 för avmaskning och behandling mot fästingar. När jag kom till Fagersta var vägen avstängd och när jag kom till Askersund kom jag ikapp en militärkolonn. Jag har förstått att man inte får bryta en sådan så jag hoppar över fler detaljer om just den. Men det kändes som tiden inte riktigt var på min sida… Jag hittade i alla fall fram i tid och träffade där vårt ressällskap raringen, lillemannen och deras människa.

- Du kan få problem med den här rabiesvaccinationen, den är äldre än två år, sade veterinären
 - Nejdå, sade jag. Det står giltighetstid till 2010 i passet och det är det som gäller.
- Ja egentligen, men några länder på kontinenten kan krångla om vaccinationen är äldre än två år 
- ge honom sprutan då!

Sedan började resan på riktigt. Nu var vi två personer, tre hundar och en VW Caddy som skulle tillbringa ett par veckor tillsammans.

Efter att ha passerat Helsingör, Rödby, Puttgarden och kört genom Tyskland slocknade vi i bilen frampå småtimmarna och sov några timmar. Sedan var det avresa igen. Nu var siktet inställt på Amsterdam och Ijmunden varifrån båten skulle gå samma eftermiddag.

Efter några timmar i Holland bestämde vi oss för att leta på någon lagom liten stad där vi kunde rasta hundarna och eventuellt shoppa lite. Det fick bli Alkmaar. Alkmaar är en väldigt fin stad men väldigt fyrkantig. Alla kvarter ser likadana ut.

Vi rastade hundarna, fikade, åt, tittade i några affärer och njöt av att vi hade så gott om tid och började gå tillbaka till bilen för att ta oss den sista biten till färjan. Det var då vi insåg att ingen av oss hade en aning om var vi hade ställt bilen. Hm. Begreppet ”gott om tid” fick plösligt en annan innebörd. Vi behövde hitta bilen och vi behövde hitta den omgående, annars var det helt enkelt så att vi skulle missa färjan.

Nåja, efter en studie i hur vi agerar under stress och en stor portion tur hittade vi bilen. På ett helt annat ställe än där jag skulle ha letat. Nu vet jag det till nästa gång: Man kan gå vilse och bör därför lägga detaljer som adresser eller gatunamn på minnet.

Lätt stressade letade vi oss ut ur Alkmaar och tog sikte på Ijmunden, checkade in, åt lite mat och slocknade – totalt utmattade. Det tar på krafterna att stressa…

Onsdag förmiddag kom vi äntligen i land i Newcastle. Nu var siktet inställt på Skottland och Carcant Farm utanför Heriot. I år hade vi valt att tillbringa hela vistelsen där, hos Julie Hill och Bobby Henderson, förra årets SM-domare för övrigt. De hade ordnat så att vi hade självhushåll i ett stort grannhus. Man väljer själv om man vill träna enskilt eller ta lektioner av dem och man blir väl omhändertagen.

Vi hann med en promenad i omgivningarna och naturligtvis lite träning.

Sedan såg dagarna ganska likadana ut: Hundpromenad, frukost, träna, äta lunch, sova middag, fika, träna, äta middag och diskutera dagens händelser. Gjorde vi inget annat? Såg vi inget annat? Jo, för tusan! Ett par dagar var vi iväg och tävlade och så hade vi en shoppingdag. Annars fokuserades det på hund, får och träning.

Första tävlingen var i Kinross. På förmiddagen var fåren lätt galna och det var bara två ekipage som hade fullföljt banan vid lunch. På eftermiddagen var förhållandena bättre och vi såg några riktigt bra rundor. Dock hörde våra inte dit.

Sedan var det träning, träning och träning till nästa tävling. Vi fick även möjlighet att följa med upp på kullarna och hjälpa till. Det är en härlig syn däruppe; fåren går utspridda och ibland ska man bara ha några få och ibland ska hela flocken samlas. Det är inte heller det enklaste eftersom fåren inte alls håller ihop som vi och hundarna är vana – kontrasten mot träningsgruppen och de små hagarna hemma är stor. 

Nästa tävling var i Peebles. Där var vi även förra året och då var fåren helt vilda. I år var de bättre men det blir ändå svårt när man ska försöka klara banan i en liten park med barnfamiljer som korsar banan ibland och en liten dam som kom och frågade mig om vi skulle ta bort staketen när vi var klara. Vi störde väl hennes promenadväg, kan jag tänka.

På tisdagen var det dags för hemresa. Tänk att tretton dagar kan gå så fort. Hemresan gick bra, vi kom till Ijmunden på onsdagsförmiddagen och det rullade på bra hem. Ända till Hamburg. Utanför Hamburg är det alltid stopp eller köer. Den här gången tipsade gps:en om en alternativ väg och vi konstaterade att alla långtradare hade samma sorts gps som oss så vi hamnade ändå i kö, men på en mindre väg.

I år hade vi lyxat till det med att beställa hotellrum i Grossenbrode. Jag hade hittat ett ställe via Internet där hundarna var välkomna och det verkade prisvärt. Stället visade sig vara en riktig hit! Underbar service, fina rum och vattensäng. Säga vad man vill om Caddyn, men det är skönare att sova i en vattensäng.

Torsdagen började med ett besök på Border Shop i Puttgarden. Vi behövde ju handla med oss lite presenter till dem som skött djur och hus hemma. Sedan körde vi genom Danmark och var äntligen på svensk mark igen. I Skåne hämtade jag upp min bil och sedan var det bara de sista sjuttio milen kvar.

Är det värt allt detta resande? Absolut.
Är det inte dyrt? Jo, det kostar en del. Den här resan kostade mig ungefär 17000 kr.
Skulle du göra om det? Jag sparar redan pengar till nästa år. Då ska unghunden med.

Text och foto: Ewa Samuelsson

2009-09-07