Hundarna däremot såg helt normala ut, fåren gjorde det inte. Första gången jag tränade på dessa får, trodde jag att Fleet låg ner hela tiden, det gjorde han inte, han stod upp.

Mosse och Fleet i delning, i bakgrunden den enorma resultattavlan.

Från början. Vi var i Österrike på Continental, bilade till Frankfurt. Strul som vanligt när man ska checka in på planet, burarna för små, kontrollmättning, tidsnöd, till slut var allt OK, vi kom med planet. Vi flög till Denver, non-stop. 10 timmar i luften.  I Denver hyrde vi bil, körde sedan ca 10 timmar till Heber. Det ligger ca två timmar söder om Salt Lake City.
Vi kom till en helt underbar man, som skapat det lyxigaste B&B  jag någonsin sett, där bodde vi i princip gratis.

Mark Pedersen, skaparen av tävlingarna här, drev tävlingarna i privat regi. Han hade som mål att detta ska bli världens största och viktigaste vallhundstävling. Han hade en stor stab av människor omkring sig och allt var mycket välarrangerat. Han hade full koll över hela organisationen, inget gick förbi hans vakande öga.

Mark jobbade heltid med detta och tjänade säkert en hel del pengar på det hela. Jantelagen fanns där också, inget svenskt fenomen alltså!!!! Vilket gjorde att en del avundssjuka fanns mot detta.
Tävlingsplatsen, var skidstadion under OS i Salt Lake City. Jag tror det var i dessa backar Per Elofsson knäckte sig fullständigt mot en dopad tysk. Fleet skulle möta samma öde.
Det var en ganska ruff bana, ca 500 m hämt, brant stigning till de utställda djuren. Till Olympiaden hade det planterats en stor mängd granar i backen, vilket inte gjorde det hela lättare. Det var väldigt många som hade problem med utgångarna, djuren var svåra att se, hundarna vill inte titta uppåt i backen. Sedan var det ganska kuperad terräng på vägen upp, vilket gjorde att hundarna tappade orienteringen.
De mycket stora och mycket vilda ungtackorna var inte speciellt intresserade av att stå och vänta in några hundar i upptaget, dom var redan på språng (full fart) när hunden väl kom dit.
Det var inte lätt att få dessa får att gå rakt fram, dom kastade hela tiden i sidled eller stannade och utmanade hunden. Detta gjorde att hundarna var tvungna att flankera mycket och sedan ha ett lagom tryck framåt. Delning och singling var ganska enkelt på dessa vilda djur.
Det var inte fållan. Fåren kom ner från bergen dagen innan tävlingen, 700 djur tagna ur en flock på 3000, aldrig gått i små flockar, mycket lite hundvana och mycket lite vana vid människor. Detta gjorde dom otroligt svåra att få in i fållan. Man kunde själv inte göra annat än att hålla sig så lång ut på repet som möjligt och stå still. Skar hunden inåt i någon flankrörelse så var fåren borta. Alla hundar där hade otroligt väl inövade flanker, även de hundar som inte hade naturliga flankeringar.

Själv hade jag inga stora framgångar här, Fleet skar på bägge sina utgångar, jag kunde inte nå honom alls. Roy klev jag av med ena dagen och gjorde ett hyfsat race andra dagen, men det räckte inte till final. Tävlingsplatsen låg på ca 2500 m höjd. Hundarna var ganska yra i mössan hela tiden. Jag vaknade på nätterna av att jag inte fick luft, det var väl den negativa biten på resan.
Det var otroligt mycket folk som såg tävlingarna. Ca 10.000 pers per dag. Speaker som refererade alla race, högt och tydligt. En mycket kunnig publik som stod upp och jublade när man träffade grindarna. Mycket häftigt.

Amerikansk fårtransport

Sedan åkte vi vidare till Meekers Classic Trials. Bilresan tog runt 4 timmar, genom Rocky Mountain. Fantastiskt vackert, mycket torrt och mycket varmt.
Vi bodde i motsatts till tidigare boende inte så lyxigt, men häftigt. I en jaktstuga, full av horn från Elk, ett hjortdjur något större än våran Kronhjort.

Här var tävlingarna hela byns stolthet, det kändes lite mer familjärt här och lite mer business på Soldier Hollow.
Både på Soldier och Meekers var det en mycket trevlig och familjär stämning bland de tävlande och vi blev mycket väl omhändertagna.
Det var mycket kringarrangemang, försäljning och för oss tävlande var det oftast ordnat någonting extra var kväll, rodeo m.m.
Meekers firade 20 års jubileum detta året och hela byn var delaktig. Ellen som var en mycket engagerad kvinna, var heltidsanställd för att organisera tävlingen. Alla andra jobbade ideellt. Självklart kom det ju in pengar till folket via andra ting, ökad försäljning, boende m.m.
Förutsättningarna för själva tävlingen var i stort sätt de samma som i Heber. Fåren var om möjligt ännu vildare, de ställdes ut med hästar, mycket imponerande. När Fleet närmade sig fåren i upptaget drog dom iväg, han var helt chanslös att hinna ifatt dom innan angränsande staket, så dom var ganska snabba. Omstarter var det inte tal om utan det var tack och hej.
Banan var relativt platt, men mycket ruff med kaktusar och klippblock, fördel fåren!!! Roy gjorde ett OK race, men det räckte inte vidare till semifinal.
De flesta tävlande bodde i stora camper, som bogserades av stora pickuper. En del hade även ”mobil Home” en stor turistbuss med utskjutbara sidor, så jävla häftiga.
Alla var som en stor familj och låg oftast ute på tävlingar i 5-6 veckor i stöten. De flesta levde mer eller mindre på hundar, tränade hundar åt andra, sålde tränade hundar, höll kurser m.m. men alla hade  ändå en hyfsad stor mängd får hemma. Trots att mitt eget resultat inte var på topp så var detta en mycket trevlig resa, lärorik och inspirerande. Man träffar otroligt mycket trevligt folk och skapar mycket nya kontakter. Jag står över att åka och tävla där i år, men ska dit i juni och döma två tävlingar.
I år bjuder de in topp 8 på Continental. Om ni får en inbjudan, åk dit.

Text och foto: Mosse Magnusson

Från 2006, inlagd 2009-08-19