Sjukdomar
Border Colliens sjukdomar
Du kan anmäla misstänkt ärftlig sjukdom eller defekt direkt här på hemsidan ”Anmäla sjukdom”.
Det är av stor vikt för forskning och framtid att du meddelar Avelsrådet om din hund drabbats.
Höftledsdysplasi
Är en ärftlig rubbning i höftleden/erna som utvecklas under hundens uppväxttid. Vid höftledsdysplasi är ledskålen i höftleden för grund och höftledskulan avplanad vilket gör att leden inte blir tillräckligt stabil. I vissa fall kan man även se att höftledskulan kan vara deformerad. På sikt kan detta leda till att kroppen själv försöker stabilisera ledytorna genom brosk- och benpålagring, runt ledskålens och ledkulans kanter, s.k. artros. Artros kan leda till smärta hos den drabbade hunden. Man kan inte med säkerhet bedöma höfternas utseende förrän skelettet är moget, därför skall hunden vara över 12 månaders ålder när den HD-röntgas. Det som bedöms då är hur höftledskulan ligger i höftledskålen, och det bedöms enligt en femgradig skala:
A – Normala höftleder
B – Ej dysplasi
C – Lindrig dysplasi
D – Måttlig dysplasi
E – Höggradig dysplasi
En hund kan ha olika grader av dysplasi på höger och vänster höft. Det är inte säkert att man ser några symtom, som t.ex. hälta, på en hund med dysplasi, men det är mycket olika från fall till fall. För hundens del är det bättre om resultatet är lika på båda höfterna eftersom det annars finns risk att hunden överbelastar den bästa höften. Om man får en hund med dysplasi är det viktigt att man håller den väl musklad och ej låter den bli överviktig – en vältränad hund i lagom hull har bäst förutsättningar att inte utveckla några men av dysplasin. En bra motionsform för hundar med dysplasiproblem är simning eftersom det inte belastar höfterna. Det är viktigt att man HD-röntgar sin hund så att man har möjlighet att agera för att förebygga framtida problem. Även för eventuell framtida avel är röntgen mycket viktigt eftersom den viktigaste preventiva åtgärden alltid är att välja avelsdjur bland de hundar som har bästa möjliga förutsättningar.
AR konstaterar att registrering av valpar efter oröntgade föräldrar inte är tillåten och att medveten användning av hundar med höftledsstatus C-E i avel är emot klubbens grundläggande målsättning om avel på friska djur. För att kunna använda Vallhundklubbens valpförmedling krävs fria höfter (A och B) på föräldradjuren. Avelsrådet rekommenderar (på inrådan av Lars Audell) att man väntar med att röntga till efter 18 månaders ålder. Detta för att undvika onödig omröntgen pga dåligt utvecklad muskulatur.
OCD – Osteokondros
Är ett samlingsnamn för olika ledsjukdomar hos växande individer. Man kan se förändringarna i hasen och i armbågs-, bog-, och knäled. Hos Border collien förekommer sjukdomen vanligtvis i bogleden. Åkomman förekommer oftast hos snabbväxande individer i åldern fyra till sju månader. Hanhundar drabbas oftare än tikar. Sjukdomen börjar som en smygande frambenshälta med stelhet efter vila. Hältan ökar vid motion. Både genetiska faktorer så som snabbvuxenhet, och miljöfaktorer (utfodring) påverkar sjukdomen. Orsaken till osteokondros är att ledbrosket hos individer som växer för fort inte hinner med att förbenas och därigenom uppstår det en sprickbildning. Detta leder antigen till att det uppkommer ett löst benfragment, eller en fast sittande broskskiva. Det lösa benfragmentet kan resorberas av ledvätskan och hunden kan då tillfriskna av sig själv. Om hunden har en fast sittande broskskiva blir leden inflammerad, hunden får ont och blir halt. I dessa fall får man operera bort broskskivan.Om detta ej sker kan artros utvecklas i leden.
AR (avelsrådet) avråder från avel på individer med konstaterad osteokondros.
Rapporterade fall av OCD hittar du här.
CEA, Collie Eye Anomaly
– Läs mer om CEA här
– Förteckning över gentestade hundar (förteckningen fylls på kontinuerligt, saknas det hundar får du gärna kontakta AR)
Du kan gentesta din hund för CEA på den amerikanska hemsidan Optigen.com. Du ansöker om testet och skriver själv ut handlingar från deras hemsida. Dessa tas med till veterinären för att ta blodprov och sedan skickar du själv in detta till Optigen. Kom ihåg att ange Svenska Vallhundsklubben som klubb när du fyller i formuläret. Har du frågor eller behöver hjälp att förstå hur du gör kan du kontakta Avelsrådet.
CEA är en sjukdom i ögonbotten. Sjukdomen förekommer hos flera collieraser. Drabbade hundar kan vara blinda, ha nedsatt syn eller vara utan påvisbar synnedsättning.
CEA har flera olika delsymtom som kan förekomma var för sig eller tillsammans. Det mest vanliga undersökningsfyndet är CRD och mindre vanligt ses colobom.. CRD, innebär en felaktig utveckling av åderhinnan och näthinnan. CRD-förändringar graderas som lindriga, måttliga eller kraftiga. CRD ger sannolikt en lokal påverkan på synen, men hundägaren upplever oftast ingen påvisbar synnedsättning. Med colobom avses i samband med CEA vanligen en grop eller en utbuktning i ögats åderhinna och senhinna i eller vid synnervshuvudet. Colobom kan påverka synförmågan. Små colobom påverkar troligen inte synen nämnvärt, medan stora colobom kan medföra blindhet. Stora colobom kan orsaka näthinneavlossning, vilket i sin tur ger kraftigt nedsatt synförmåga eller blindhet. I ögonbotten ser man ibland vid CEA onormalt slingrande blodkärl. Blödningar kan uppstå i dessa vilket i sin tur kan hota synförmågan. Colobom sammankopplas även med nedsatt fruktsamhet. Vid förekomst av både kraftig CRD och colobom ökar risken för blödningar och näthinneavlossning..
Vid ögonlysning kan CEA-förändringarna ses från sex veckors ålder, men dessa kan maskeras när valpen blir äldre. Av detta skäl är det viktigt att valpar ögonlyses tidigt. Eftersom det i sällsynta fall händer att colobom uppkommer senare rekommenderar AR att hundar även speglas en gång i vuxen ålder. Att föräldradjur är ögonlysta är ett krav för avel. Idag är de flesta avelsdjur gentestade.
Epilepsi
– läs mer om Epilepsi
– Rapporterade fall av epilepsi hittar du här.
– Sofia Malms bilder från ep-konferensen 15-05-06
En sjukdom med återkommande krampanfall. Anfallen kan vara allt ifrån mycket lindriga med kortvariga ryckningar och stelhet, till stora anfall med kramper i hela kroppen, tuggande av fradga och okontaktbarhet. Dessa anfall kan vara mellan 30 sek. och 5 – 10 min. Vid den allvarligaste formen, status epilepticus, avlöser anfallen varandra och man måste då snabbt bryta kramperna eftersom tillståndet är livshotande. Symtomen ses ofta vid 1 – 3 års ålder, vanligare på hanhundar än tikar. Man ställer diagnosen genom blodprov, avföringsprov, röntgen, u –ljud och EKG. Anfallen kommer ofta efter att hunden har varit utsatt för stress och sedan kopplar av. De flesta anfallen inträffar under tidiga morgontimmar. Efter ett anfall är hunden ofta trött och kan ibland upplevas som blind. Den form av epilepsi som beskrivs ovan är den primära, så kallad idiopatisk. Denna variant är genetiskt betingad. Vid sekundär epilepsi finns en påvisbar hjärnskada t.ex. hjärntumör, hjärnhinneinflammation eller trauma pga. yttre våld. Denna form kan debutera senare i livet. Om man har en hund som får kramper skall man anteckna tid, vad hunden har gjort före anfallet och hur länge anfallet varade. Man kan medicinera epilepsi om hunden får återkommande anfall.
AR avråder från avel på hundar med epilepsi.
Bettfel
Det normala bettet kallas saxbett: överkäkens framtänder täcker underkäkens framtänder när munnen är stängd. Avvikelser från detta kan förekomma både i form av över- och underbett. Dessa bettfel kan ge problem genom att tänder kan bli felplacerade vilket i grava fall bl.a. kan ge hunden problem med att tillgodogöra sig födan.
Ett annat bettfel utgörs av att mjölktänderna inte lossnar som de skall. Dessa kan då låsa käkarna. Det är viktigt att titta sin hund i munnen.
AR avråder från avel med hundar med bettfel.
Kryptorkism
Innebär att ena eller båda testiklarna inte ligger i pungen. Testiklarna kan då antigen ligga i ljumsken eller bukhålan. Det finns en ärftlig benägenhet att få kryptorkism och anlaget kommer från båda föräldrarna. Kryptorkida testiklar kan omvandlas till tumörer på medelålders och äldre hundar. Man kastrerar då hunden och tar bort båda testiklarna.
Det är inte tillåtet att registrera valpar efter kryptorkid hane.
Progressiv retinal atrofi (PRA)
Nedanstående text är författad av veterinär Berit Wallin Håkansson:
PRA är ett samlingsnamn för ett antal ärftliga ögonsjukdomar med likartat utseende och förlopp. Förkortningen PRA uttyds: Progressiv (fortskridande) Retinal (näthinne-) Atrofi (förtvining). PRA drabbar hundar av många olika raser, däribland border collie. Det finns ingen behandling mot sjukdomen. Den är ärftlig och obönhörligt fortskridande. Vid ögonlysning kan typiska förändringar upptäckas i näthinnan många år innan hunden får problem med synen. Mer om det nedan.
De yttre symtom man kan observera som hundägare är:
Sjukdomen ger först förändrat skimmer från ögonen.
Därefter får hunden nedsatt syn i skymning och/eller mörker.
Med tiden avtar även dagseendet.
Slutligen blir hunden helt blind. Tiden från första symtom – särskilt om diagnosen ställts vid ögonlysning – till blindhet kan vara flera år
Det första yttre symtomet, förändrat skimmer från ögonen, visar sig oftast i dunkel belysning inomhus: ögonen på en hund med PRA kan lysa eller blänka med ett onormalt och kraftigt skimmer. Det ser ut som om ”ögonen glöder” eller ögonen kan tyckas ”se ut som glaskulor”.
Nedsatt mörkerseende, visar sig ofta som osäkerhet på kvällspromenaden. Hunden kan hålla sig närmre ägaren än förr eller skälla omotiverat på välkända föremål. Normalt har en hund sex gånger bättre mörkerseende än en människa och klarar sig alltid bra utomhus även i den mörkaste natten.
När hunden börjar visa synproblem även dagtid är förändringarna mycket långt gångna.
Vid ögonlysning kan man upptäcka symtom många år innan hunden visar synfel. Man ser ett något förändrat skimmer i de ljusa delarna av näthinnan, omflyttning av färgkornen i de mörka delarna och en gradvis uttunning av näthinnans annars så rikliga blodkärlsnät. Tills slut försvinner blodkärlen helt och man ser ett starkt skimmer genom näthinnan.
PRA debuterar vid olika åldrar i olika raser. Kliniskt talar man om tidiga och sena former. Tidiga former utvecklas snabbare till blindhet än sena. Arvsgången för PRA är hos de flesta raser enkel recessiv autosomal. Det innebär att en sjuk hunds båda föräldrar är minst anlagsbärare (men den ena – eller rent av båda – kan ju även ha PRA även om det är mycket ovanligt). Varje valp efter en sjuk hund blir anlagsbärare.
PRA är en allvarlig sjukdom som leder till blindhet. Man kan, och bör, därför försöka begränsa spridningen genom avelsåtgärder. Ett första steg är att man obligatoriskt ögonlyser samtliga avelsdjur. Man avstår från att avla på en hund med PRA och på kända anlagsbärare och även på alla hundar som är syskon till PRA-hundar (de friska syskonen är anlagsbärare med 67% sannolikhet). Även mer omfattande inskränkningar kan diskuteras från fall till fall.
Av avelsdjuren bör hanhundar ögonlysas årligen och tikar före varje parning. Det är även viktigt att undersöka sällskapshundar då deras ögonstatus kan ge viktig genetisk information om släktingar som är aktiva i aveln.
Berit Wallin Håkanson,
Veterinär Ögonspecialist
Ögonmottagningen vid Regiondjursjukhuset Strömsholm
AR har ännu inte utarbetat några nya rekommendationer för PRA, men enligt nu gällande hälosprogram för border collie är det inte tillåtet att registrera avkomma efter föräldradjur med PRA eller efter avkomma efter föräldradjur som tidigare producerat avkomma
Retinopati
Kärt barn har många namn
Retinopati är ett samlingsnamn för problem förknippat med näthinnan. Det finns ärftliga retinopatier och det finns näthinneskador som uppstått genom yttre trauma. Den mest kända av de ärftliga retinopatierna är PRA, dvs Progressiv Retinal Atrofi. Namnet på ögonsjukdomen talar om vad som händer – dvs näthinnan förtvinar successivt, och hunden blir till sist blind. PRA drabbar båda ögonen i lika stor omfattning.
På senare år har man blivit uppmärksam på att det hos Border Collie finns en retinopati, som skiljer sig från PRA genom att den, åtminstone inledningsvis, kan drabba ögonen olika mycket. Den är precis som PRA, progressiv och leder ibland till blindhet i allt för tidig ålder. Alla hundar blir inte blinda, men då det bildas pigmenterade (ej ljusgenomsläppliga) ytor på retina, så får de nedsatt syn – ibland lite, ibland mycket.
Olika forskare har gett namn åt fenomenet retinopati hos Border Collie:
Working dog retinopathy (Acland, USA)
Acland är nog den som rört om mest i “ögongrytan” genom att vara först med att visa på att det finns en progressiv retinopati som inte ser ut som en traditionell PRA. Han menar dessutom att PRA inte finns hos BC – utan det är en annan typ av retinopati, som han då döper till Working dog retinopathy, då den i första hand uppträder hos arbetande hundar.
Vidare menar han att, om, den är ärftlig så är den x-länkad. Detta bla pga det i första hand är hanar som drabbas.
XLPRA3 (Vilbouxt et all, Frankrike (http://www.biomedcentral.com/content/pdf/1746-6148-4-10.pdf) publ 2008
Franska forskare har undersökt 487 Border Collies.
Den här forskargruppen menar att den retinadegeneration som förekommer hos Border Collie är en form av PRA som är X-länkad. Därav namnet – XLPRA3.
Även i denna grupp är det betydligt fler hanar som drabbas än tikar.
Multifokal retinadegeneration (länk pdf)
(Bjerkås mfl, Norge) år 2010
I denna undersökning har 326 hundar ingått.
Här har man valt att använda ”diagnosens förklaring” som namn på ögonlidandet.
Man har även undersökt eventuell miljöpåverkan (ex parasiter) och INTE funnit något samband mellan retinopati och parasiter.
Även i denna studie är det i huvudsak hanarna som drabbas.
Norska forskare har fått anslag från Agria för en treårsperiod, med start 2011, för att försöka lokalisera genen som orsakar ögonproblemet.
REKOMMENDATIONER FRÅN AVELSRÅDET
Vid avelsrådets möte 09 10 17 (se p 8 och 14) beslutades att återta det gamla kravet om högst 1 år gammal ögonspegling för valpförmedling, som gäller från 2010-01-01
IGS Imerslund-Gräsbäck syndrom
IGS är en mutation, som innebär att hunden inte kan ta upp vitamin B12
Enkel recessiv nedärvning – båda föräldrarna måste bära anlaget för att avkomman ska bli sjuk.
Symtom: Symtombilden kan variera väldigt mycket, vilket har gjort att den är svårdiagnosticerad. Dessutom är det inte känt bland veterinärer att den förekommer hos Bordercollien.
Typiska symtom är
Trötthet
Mycket dålig päls: matt, beskrivs som gråaktig som om det vore en gammal hund
Avmagring
Anemi – kroppen bryter ner de röda blodkropparna.
Speciell typ av protein i urinen
Infektionskänslighet – en enkel infektion kan utlösa sjukdomen.
Inre blödningar
Eftersom näringsupptaget inte fungerar kan det även leda till kramper.
Obehandlat leder det till döden.
Behandling: livslång behandling med injektion av B12 (hundar kan ej ta upp B12 via tarmen). Fungerar jättebra. Hunden blir helt frisk.
Debutålder: 12v – ca 2 år. Eftersom hundar är födda med en depå av B12 i levern, så klarar dom sig på det – tills det börjar ta slut
Vi vet i dagsläget inte hur många hundar som är bärare av genen, men det finns en misstanke om att den kan vara ganska väl spridd.
Gentest:
Laboklin i Tyskland
SLU i Sverige – kommer att finnas tillgängligt inom en snar framtid
Observera: En Bordercollie kan vara mager under sin uppväxt utan att för den skull vara drabbad. Vi har en aktiv ras som ibland är svår att hålla i hull. Pälsen kan tillfälligt vara dålig av helt andra skäl.
AR har diskuterat frågan och kommit fram till följande:
I dagsläget lämnar vi ingen generell rekommendation om gentest. Däremot är det väldigt viktigt för alla att veta om att sjukdomen finns.
Om man vet att sjukdomen finns i släkten är det klokt att gentesta. Eftersom IGS har en enkel recessiv nedärvning, ska man uteslutande para bärare med fria individer.
Om man känner sig orolig så är det mycket billigare att göra ett gentest än att starta en utredning.
Till sist: En vädjan till er som gentestar. Skicka in resultaten till Avelsrådet. Vi behöver underlag, för att veta hur det verkligen står till i vår ras.
Mary Lundgren
Avelsrådet