Epilepsi

Epilepsi förekommer ganska ofta hos hund. Åkomman handlar snarare om en symptombild än en egentlig sjukdom. Orsaken är någon form av onormala urladdningar i hjärnan.
Om sjukdom eller trauma kan förklara anfallen kallar man kramperna sekundär eller förvärvad epilepsi.
Om kramperna däremot uppstår utan någon påvisbar orsak talar man om primär eller idiopatisk epilepsi.
Den primära epilepsin är vanligast och hädanefter i texten är det den som avses. Primär epilepsi betraktas som ärftlig men arvsgången är oklar. Det vanligaste är att det är enstaka valpar i kullen som drabbas, vilket talar för en mer komplicerad nedärvning.
Epilepsin debuterar oftast i låg ålder, vanligt är mellan ett och två års ålder med vissa variationer åt bägge hållen. Hanar drabbas oftare än tikar.
Den drabbade hunden får kramper i hela eller delar av kroppen och brukar ramla omkull under anfallet. Det rycker i ben, nacke och mun på den liggande hunden. Vissa sparkar, i andra fall är benen sträckta och styva.
Under ett epilepsianfall bör hunden lämnas ifred men under uppsikt. Försök inte hålla fast den, röra vid den eller tala till den!
Anfallet kan pågå från ett par sekunder upp till flera minuter. Efter anfallet brukar hunden vara förvirrad och orolig.
I mer ovanliga fall går anfallet inte över utan hunden fortsätter att krampa i flera timmar. Om anfallen inte går över utan bara fortsätter – det ena efter det andra – uppstår ett livshotande tillstånd, så kallat status epilepticus.
Epilepsi går inte att bota, men på många hundar kan man undvika anfall med hjälp av medicinering.

SVaK konstaterade redan på 1980-talet att det finns epilepsi hos bordercollie. Ibland hör man till och med subjektiva omdömen om att det är vanligt i rasen.
Eftersom vi inte haft någon riktig fortlöpande rapportering vet vi inte hur väl detta stämmer – OM det är vanligt med epilepsi på bordercollie, och i så fall HUR vanligt.
Inom den sjukdomsinventering som AR håller på med har det hittills rapporterats in 22 fall:
Nio av dem är enstaka fall såtillvida att deras föräldrar inte har någon mer (rapporterad) sjuk avkomma i andra kombinationer. I ett fall handlar det dock om två avkommor ur samma kull.
En hane har givit två epilepsifall med två olika tikar, ett fall i varje kull.
En hane har lämnat tre fall, oklart om dessa finns i samma eller olika kullar.
En hane har lämnat åtta fall av epilepsi med två olika tikar, fyra fall i varje kull.

Information om de sistnämnda åtta (som då var sju) drabbade avkommorna efter samma hane nådde AR vid årsskiftet. Då vi uppfattade de många fallen – som dessutom har varit ovanligt kraftiga samt drabbat väldigt unga valpar i flertalet fall – som anmärkningsvärda tog vi kontakt med sakkunniga för att få råd om strategi. De tillfrågade är:
• Veterinär Christer Nälser som används som expert på veterinära frågor i olika sammanhang inom jägarkåren och har genetik med speciell inriktning på hundar som specialitet.
• Husdjursgenetiker Per-Erik Sundgren samt
• Professor i veterinärmedicin vid SLU Åke Hedhammar.

Utifrån deras kunskaper och synpunkter har AR bestämt följande generella avelsstrategi:
Använd ALDRIG sjuk hund i avel.
Avelsdjur som har gett ETT fall av misstänkt epilepsi kan möjligtvis användas med största försiktighet i någon annan kombination. Skulle något mer fall uppstå måste hunden omedelbart tas ur avel.
Vänta ALLTID med avelsdebuten hos syskon till sjuk hund tills de är 3-4 år. Antalet kullar bör också hållas nere. I kullar där fler än en valp drabbats ska syskonen inte användas alls.
Avkommor till hundar som givit flera epilepsifall i olika kombinationer bör användas försiktigt i avel, även då de endast är halvsyskon till drabbade. Det innebär: vänta med avelsdebuten tills de är 3-4 år och håll nere antalet kullar, inga avelsmatadorer!
Fortsätt att rapportera förekomsten av krampanfall.
Samt, det viktigaste av allt; en grundregel för all avel som, om vi följer den, kan förhindra att de problem vi har och kommer att få leder till allvarliga konsekvenser:
Begränsa användandet av enskilda avelsdjur. Alltså INTE för många avkommor efter enskilt avelsdjur, och framför allt inte under kort tid.

I sammanhanget ska man ändå inte glömma att defekter förekommer överallt, det går aldrig att helt gardera sig från dem. Det finns ingen anledning att gripas av panik, sjukdomarna är ett pris vi får betala för vår högt specialiserade ”varg”. Och en bra hund förblir en bra hund, det får vi inte bortse från i sammanhanget.
För rasens bästa och framtid är det ändå viktigt att försöka få en så övergripande bild som möjligt av defekternas, inklusive epilepsins, utbredning och att med alla medel begränsa den. Öppenhet är ett nyckelord.

Ansvaret ligger hos oss alla – det är upp till varje hanhundsägare och tikägare att utvärdera avelsresultatet, dra slutsatser och fatta beslut!

PIA HELLSING, för AR


Kända fall av epilepsi hittar du här.