Epilepsikonferens 6 maj 2015 referat

Jun 29th, 2015 | Av | Kategori: Border collie, Klubbverksamhet

Epilepsikonferens
Den 6 maj bjöd SVaK och SWKK in till Epilepsikonferens samt information om IGS-testet. Konferensen hölls vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, (Ultuna) i Uppsala. Vi var ett 20-tal som kommit för att lyssna och diskutera. Vi fick lyssna på mycket bra föreläsningar och intressanta diskussioner. Eftersom många inte hade möjlighet att närvara kommer här en sammanfattning av dagens information.

Genetisk Forskning, DNA-tester och IGS – Tomas Bergström
Tomas Bergström, forskare vid Institutionen för husdjursgenetik och ansvarig för genetiska test på hund, inledde dagen.
En stor del av Tomas föreläsning handlade om vad gener är och hur de fungerar, samt om hur den genetiska forskningen har utvecklats under de senaste åren. På 10 år har det skett en fantastisk utveckling där möjligheterna att sekvensera hela hundens genom har blivit möjligt både tekniskt och ekonomiskt. Det ger många nya möjligheter för att hitta de mutationer som orsakar många ovanliga sjukdomar som drabbar hundar. Samtidigt är utvecklingen bara i sin linda, och det finns all anledning att tro att vi kommer att ha helt andra möjligheter fem eller tio år framåt i tiden.
Flera sjukdomar kan vi redan gentesta för. Det är oftast sjukdomar som beror på en enda genmutation, som hunden måste ha dubbel uppsättning av – ärva från båda sina föräldrar (enkel recessiv nedärvning). Ett sådant exempel är Imerslund–Gräsbecks syndrom, som drabbar border collie. IGS är en medfödd sjukdom som beror på en oförmåga att ta upp vitamin B12 (kobalamin). Eftersom däggdjur inte kan syntetisera vitamin B12 är de beroende av att få det från kosten. B12 tas upp i tunntarmen, och för att kunna ta upp vitaminen är hunden beroende av en receptor som består av två olika protein: amnionless (AMN) och cubilin (CUBN). Mutationer i antingen AMN eller CUBN leder till IGS. Du kan läsa mer om de kliniska symptomen och gentestet på SVAK´s hemsida sida.
Samma sjukdom kan ha olika genetiska orsaker hos olika raser. Det ser man till exempel på ögonsjukdomen PRA som finns i en mängd olika varianter, ibland två eller flera i samma ras. Även IGS kan bero på olika mutationer beroende på vilken ras det är. Hos beaglar sitter mutationen på en annan plats än hos Border collies, men slutresultatet (IGS) blir det samma.
Epilepsi – Cecilia Rohdin
Andra passet hölls av veterinär Cecilia Rohdin. Cecilia är specialist i neurologi med bas på djursjukhuset Albano, och halvtidsdoktorand på SLU. Hon pratade om epilepsi hos hund generellt, och om border collie specifikt. Epilepsi är en neurologisk sjukdom som uppkommer när det blir en obalans mellan hämmande och stimulerande transmittorsubstanser i hjärnan.
Epilepsi definieras som upprepade epilepsianfall. Cecilia påpekade att det är olyckligt att vi i Sverige har samma ord för symptomet (anfall) och sjukdomen, vilket kan skapa begreppsförvirring. Ett epilepsianfall kan se ut på många olika sätt, och varierar ofta mellan raser och individer. Gemensamt för alla anfall är att det inte går att bryta hundens beteende genom att prata med den eller försöka avleda den. Hunden blir nästan alltid stel i kroppen på något sätt. Oftast är hunden inte vid medvetande (men det är inte alltid så – det finns flera exempel på svenska border collies med en typ av epilepsi där hunden är vid medvetande under anfallen). Väldigt ofta finns det autonoma (icke viljestyrda) symptom på exempel kräkning, urinering, avföring och salivering. Ett epilepsianfall kan vara fokalt, det vill säga bara påverka delar av kroppen. Det är vanligt i vissa raser.
Det går inte att diagnosticera primär/genetisk epilepsi på något säkert sätt (utan EKG vid anfall, men det är inte praktiskt möjligt på hund), utan det är en diagnos som ställs när man uteslutit andra orsaker. Primär epilepsi är den absolut vanligaste orsaken till epilepsianfall hos hundar i alla åldrar, även om det kan vara större anledning att leta efter andra orsaker hos en gammal hund. Det är alltså inte så att anfall som kommer efter en viss ålder inte är genetiskt betingade. Hos springer spaniel finns två varianter av epilepsi – en som ofta debuterar vid 3-4 års ålder, och en som kommer vid 6-7 års ålder.
De flesta anfall kommer i vila, oftast nattetid. Under ett anfall bör man försöka se till att det är lugnt och stilla och att hunden inte skadar sig själv. De allra flesta anfall går över av sig själv på 1-2 minuter. Det gäller tyvärr inte för border collie, som ofta kan drabbas av långa och kraftiga anfall. I många fall är hunden hungrig/törstig och vill gå ut efter anfallet. I vissa fall reagerar hunden med aggressivitet efter anfallet, och ibland är hunden påverkad under ganska lång tid efter anfallet. Hur anfallen ser ut varierar väldigt mellan hundar, men hos den enskilda hunden följer de som regel samma mönster.
Hjärntumörer, lågt blodsocker, förgiftning och allvarlig lever-/njurskada är exempel på saker som kan sänka kramptröskeln och orsaka så kallad sekundär epilepsi. Hundar med sjukdomar som orsakar epilepsi har oftast andra symptom, och Cecilia understryker att man alltid bör räkna med att epilepsi är primär/genetisk, även om det i sällsynta fall kan bero på en annan orsak. Djurägare vill dock leta efter andra orsaker som kan förklara kramptillståndet och som kan vara lättare att åtgärda, till exempel borrelia, fästingmedel, trauma, kalkbrist och magnesiumbrist. Om det finns något som tyder på att de epileptiska anfallen orsakats av en förändring i hjärnan eller någon sjukdom i kroppen så kan patienten behöva utredas med blodprov, urinprov, magnetkameraundersökning eller datortomografi (DT) av hjärnan och kanske ryggmärgsvätskeprov eller elektroencefalografi (EEG).
Primär epilepsi är som sagt vanligast och man kan inte hitta några strukturella förändringar i kropp eller hjärna, utan det är en uteslutningsdiagnos. Vanligast är att anfallen börjar vid 1-5 års ålder, men både tidigare och senare är inte ovanligt. Hos hund förekommer epilepsi hos 0,5-2% av hundarna. I vissa raser är siffran mycket högre, till exempel hos belgisk vallhund där 9,5% är drabbade. Epilepsi är en sjukdom med stor variation mellan raser och individer.
Korta epilepsianfall skadar inte hjärnan, men upprepade anfall kan eventuellt sänka kramptröskeln och göra att hunden lättare får anfall i framtiden. Vid ett anfall behöver man inte söka veterinär akut, utan hellre boka en vanlig tid, då hundägaren är lugn och mer mottaglig för information. Man bör söka akut hjälp om:

  • Anfallet inte slutar av sig självt inom 5-10 minuter. Dock bör man observera att border collie normalt har långa anfall.
  • Hunden får fler än ett anfall under ett dygn
  • Hunden beter sig avvikande mellan anfallen.

Cecilia tycker att man ska sätta in medicinering direkt efter första eller andra anfallet för att inte sänka hundens tröskel för krampanfall, vilket kan bli följden av flera anfall. All medicinering måste ske i samråd med veterinär. I undersökningar på rasen Spinone har man till exempel sett att överlevnaden är signifikant längre på individer som behandlats tidigt. Hur ofta hunden får anfall, typ av anfall, hur hunden är efter anfallen, ras och ägare spelar in i bedömningen kring medicinering. Vanligast är medicinering med Fenobarbital, eventuellt med tillägg av kaliumbromid om man inte får effekt av bara fenobarbital. Imepetoin Pexion har färre biverkningar, men är också mindre potent, så det rekommenderade Cecilia inte som förstahandsval till hundar med klusteranfall.
Epilepsi på border collie
Border collien har tyvärr en allvarlig form av epilepsi och svarar ofta dåligt på medicinering. I forskning har man sett att 94% av border collies får klusteranfall (fler än ett anfall inom ett dygn), 53% av anfallen håller på i längre än 5 minuter (status epileptikus) och 71% är terapiresistenta och svarar inte på medicinering (men får å andra sidan inte så farliga biverkningar av medicinen). Det här stämmer överens med Cecilia Rohdins bild av epilepsi hos border collie.
Cecilia Rohdin redogjorde för en studie på epilepsi hos border collie. Medianåldern vid första anfallet var 2,27 år (5 månader – drygt 8 år). Tikar och hanar drabbades lika ofta. 57% av hundarna visade någon typ av symptom innan anfallet. Generaliserade anfall (hela kroppen) var vanligast och de kom oftast i sömnen eller i vila, ofta nattetid. Det började ofta med fokala symptom (delar av kroppen) och det var vanligt med en post-iktal fas där hunden var påverkad efter anfallet.
18% blev av med anfallen med eller utan medicinering. Sannolikheten för att hunden inte skulle få några fler anfall påverkades inte av hur allvarliga anfallen var, men av ålder vid debut. Ju yngre hunden var vid debuten, desto mindre var chansen att hunden skulle bli av med anfallen.
74% avled som en direkt följd av epilepsin, i genomsnitt 2,1 år efter det första anfallet och då var genomsnittsåldern på hundarna 5,2 år. De flesta avlivades.
Vi fick se film på ett ”normalt” epilepsianfall hos en golden retriever, och också en film på en annorlunda typ av anfall som drabbar vissa border collies, där hunden är vid medvetande, får anfall under aktivitet och får ett lite längre men mildare anfall.
Sammanfattning av Cecilia Rohdin:

  • Epilepsi hos border collies orsakar hög frekvens klusteranfall och status epileptikus är vanligt.
  • Epilepsi hos border collie är ofta svårbehandlad.
  • Utgå ifrån att ett epileptiskt anfall är primär epilepsi ” until proven otherwise”
  • Sätt in behandling tidigt, använd potenta läkemedel i adekvata doser

Epilepsi hos border collie – ur ett avelsperspektiv – Sofia Malm

Tredje och sista passet hölls av Sofia Malm, genetiskt sakkunnig på SKKs avdelning för avel och hälsa. Sofia inledde med att berätta att epilepsi är en mycket vanlig neurologisk sjukdom hos hund. Sjukdomen är mer vanlig inom vissa raser vilket gör att man kan anta att det finns en ärftlig grund till sjukdomen. Den stora variationen i frekvens och allvarlighet i anfallen indikerar en komplex genetisk bakgrund.
Det finns många studier gjorda på idiopatisk epilepsi hos olika raser. Den genetiska bakgrunden skiljer sig mellan olika raser och kanske även inom en ras. Flera studier föreslår en komplex nedärvning, d v s flera gener är inblandade. I ett par raser har man hittat orsakande mutation, till exempel hos strävhårig dvärgtax och lagotto romagnolo. I en studie av Hülsmeyer et al (2010) har man studerat border collie via stamtavleanalyser. I den studien anser man att: ”pedigree analyses indicated a strong genetic component for disease origin and 29 dogs ultimately were shown to share a common ancestor. Parents were not affected in most cases, suggesting a recessive mode of inheritance. However, we cannot exclude a more complex inheritance pattern resembling recessive inheritance.” Man säger alltså att det tyder på en stark genetisk komponent, och att eftersom föräldrarna till drabbade hundar oftast inte är drabbade själva, så kan det antyda att nedärvningen är recessiv, det vill säga att hunden måste få anlaget från både far och mor.
Sofia påpekade att det inte är troligt att vi har att göra med en enkel recessiv nedärvning, där det bara är en gen som orsakar sjukdomen. Mest troligt är det en komplex nedärvning där flera gener är inblandade. Hur den fungerar är det ingen som vet i dagsläget.

Epilepsi hos border collie.
Det första fallet av epilepsi hos border collie konstaterades 1983. Idag finns 93 inrapporterade fall hos SVaK. Det verkar som att fler fall uppträder i slutet av 1900-talet, men om det har skett en reell ökning eller om fler är öppna idag och rapporterar in fall är däremot svårt att veta. Inte heller veterinär Cecilia Rohdin hade någon uppfattning om det.

Sofia gick sedan igenom den statistik av kända epilepsifall hos border collie från 1988-2014 som Peter Nilsson och Lena Karlsson (medlemmar i SVaK) tagit fram utifrån de inrapporterade fall som finns i SVaKs sjukdomsregister. Det är något fler hanar än tikar inrapporterade. 80% får sitt första anfall innan 4 års ålder, men det finns även hundar som drabbats senare, t ex finns några inrapporterade fall som fått sitt första anfall innan 7 års ålder. Majoriteten av de inrapporterade hundarna är avlivade.

Sofia presenterade även statistik (2006-2011) från försäkringsbolaget Agria, där det bland annat framgick att neurologiska sjukdomar (ex. epilepsi) är den enda punkt där border collien har något högre sjukdomsrisk än genomsnittet. Tittar man på risken att avlivas på grund av epilepsi ökar border colliens relativa risk ytterligare i jämförelse med andra raser.

Sofia kommenterade även det stamträd som tagits fram (av Peter Nilsson och Lena Karlsson) och menade att det inte gick att säga någonting om nedärvningen med hjälp av det, eftersom det saknas information om hur resten av populationen ser ut – friska hundar, kullsyskon till drabbade hundar etc. Däremot kan stamträdet hjälpa till visuellt när man som uppfödare vill göra en riskbedömning. Det är olyckligt att kalla föräldrar till drabbade hundar för ”anlagsbärare”, eftersom vi inte vet någonting om nedärvningen. Sofia menade att man riskerar att bli för strikt i selektionen av avelsdjur om man antar enkel recessiv nedärvning.

Man kan skatta arvbarhet med genetisk analys, och man kan också beräkna index för olika egenskaper (som görs för HD för vissa raser idag) för att bedöma risk, men Sofia ansåg inte att det är möjligt när det gäller border collie och epilepsi med hänvisning till att det är för få hundar som drabbas och för att det inte går att göra någon screening (som t ex för HD) som ger oss information om friska hundar.

Sofia informerade om SKK’s rekommendationer vid enkel recessiv nedärvning (där man vet hur arvsgången ser ut). När arvsgången är okänd, som för epilepsi hos border collie, gav Sofia först några generella förslag på åtgärder vid okänd arvsgång:

  • Uppmärksamma problemet
  • Publicera den information som finns om sjukdomen
  • Kartlägg förekomst och samla in mer information gällande drabbade individer – bearbeta materialet
  • Upplys om allmänna avelsrekommendationer

SKK’s allmänna rekommendationer vid okänd arvsgång är:

  • Sjuka individer ska alltid uteslutas ur avel.
  • Föräldradjur – det finns ingen säker grund för att dessa är anlagsbärare och därmed säkert ska tas bort ur avel. Däremot bör inte kombinationen som gett upphov till sjuk avkomma upprepas
  • Man bör vara försiktig med avel på syskon till drabbade hundar.

Generellt bör man sprida riskerna (inte inavel eller matadoravel), senarelägga avelsdebuten och utvärdera tidigare avkommor. Överanvändning av enskilda hanhundar är förmodligen ett större problem än nära släktskapsavel.

Både Cecilia och Sofia var överens om att även om ett enda anfall inte räknas som epilepsi, så finns det mycket som tyder på att det ökar risken för att avkomman ska drabbas, så även hundar som bara fått ett enda anfall bör uteslutas från avel. Det kan vara en poäng i att värdera vilken typ av anfall hunden har lämnat – hur tidiga, hur allvarliga etc.

Sofia kommenterade att de avelsrekommendationer som finns klubbens RAS är mycket bra och inte så olik de allmänna rekommendationerna vid enkel autosomal recessiv nedärvning. De fångar även upp fördelarna med senare avelsdebut samt begränsning av antal avkommor efter enskilda hundar. Frågan hon avslutningsvis ställde till klubben var om dessa rekommendationer tillämpas i praktiken.

Sluttips till klubben:

  • Rekommendationerna i RAS är bra. Vänta med eventuella förändringar av nuvarande avelsrekommendationer.
  • Informera om vikten av rapportering
  • Undvik nära släktskapsavel, håll inavelsgraden låg
  • Undvik överanvändning av enskilda individer
  • Gör riskbedömning inför parning baserat på inrapporterade fall
  • Följ utvecklingen
  • Skynda långsamt
  • Glöm inte helheten

Vi tackar Fanny Gott för att vi har fått använda din sammanfattning, utifrån vilken vi har gjort mindre ändringar och i en del fall kortat ner texten något.

Vi vet idag att det kommer att bli möjligt att spara blodprov från EP-drabbade hundar på SLU. Dessa prov kan vara värdefulla inom en snar framtid eftersom forskningen inom området går snabbt framåt. Här kan alltså alla som drabbas av epilepsi på sin hund vara med och bidra till att forskningen går framåt. Mer information kommer på hemsidan.

Susanne Gustafsson och Lena M Persson

Nyhetsarkiv

Kommentarsfunktionen är stängd.